”Herren är min herde, mig ska inget fartas… Han vederkvicker min själ .. han leder mig på rätta vägar” Psalm 23
Jag kom fram till Dakar på måndag kvällen den 18 oktober. Det var väldigt varmt ute och det påminde mig väldigt mycket om var jag var när jag gick ut från flygplanet och in till flygplatsen … hettan och fukten slog emot mig, en fuktig hetta som är otroligt varm. Det känns väldigt konstigt att flytta så snabbt från ett ställe till ett annat, att gå från din dörr på morgonen och plötsligt vara i ett varmt land några timmar senare.
Jag behövde vänta ganska länge på mina väskor, man blir alltid så glad att se sin väska för det är så komplicerat att förlora eller ha den försenad. Jag växla pengar medans jag väntade på väskorna. Jag blev verkligen lättad när jag såg mina resväskor, speciellt den med medicinsk utrustning och alla Infussions aggregat. Jag hade väntat på dessa sterila slangar en vecka och de kom på torsdagen innan jag skulle åka. Jag hade upptäckt att dessa slangar saknades och de beställdes i sista minuten ifrån Holland. Det kändes som en lättnad när jag hade dessa 200 IV-slangar (infusionsaggregat) i huset och dessa transportera jag med mig på flyget från Göteborg. När jag skulle checka in, så hon att det var bara en väska betald och jag hade två. Hon förklarade att personslen i informationsdisken hade inte börjat ännu så det fanns ingenstans att betala, så denna extra väska fick komma med gratis.
Allt gick bra i tullen, jag fick en stämpel i mitt pass och … det enda papper som de var intresserade av var mitt PCR -test. Jag behöver inget visum för att vara här som svensk medborgare och jag kan vara här i tre månader om jag skulle vilja…
Jag bor på ett hotell och alla i teamet har varit i karantän i 48 timmar. Jag skrev ut några patient journaler och andra dokument och organiserade mycket under min karantäntid… det var riktigt skönt att ha fullt upp, men kunde njuta av att jag hade en balkong på mitt rum för att hämta lite luft.
Jag och en annan teammedlem, min vän Beger från Benin, kom ut från karantänen samtidigt. Linda, som är vår teamledare, sa till oss att komma ner till matsalen om testet var negativt, jag var där redan när Beger kom. Han kom närmare med ett leende och höll upp sitt PCR -test högt i luften och sa, jag är inte gravid. Vi brast ut i ett stort skratt tillsammans och vi gjorde en selfie. Jag var inte gravid heller … haha. Så hörligt att PCR testerna var negativa, det känns så skönt att vara ute igen!
Beger är inte gravid!
PCR test var negativ.
Vår container har suttit i hamnen en längre tid… men släpptes äntligen förra måndagen och det var en enorm lättnad. Ett bönesvar! Containern kom in till Senegal för många veckor sedan och den starka solen och värmen gör att containern blir otroligt varm och kokar nästan inuti. På grund av värmen var vi inte säkra på hur mycket det hade förstört vårt sterila material. Det första vi såg var en stora låda med ögonmediciner, vår ansvarige apotekare rekommenderade oss att kasta all medicin och inte använda dem efter denna varma förvaring, så vi lade hela denna lådan åt sidan. Det var verkligen tråkigt att veta att vi inte kan använda dessa läkemedel, de såg så oskyldiga ut, allt behövder förstöras på grund av att de en för lång tid i värmen .. det kändes så hemskt men vi var tvungen att släppa allt som fanns i lådan. Dr Badiane kommer att köpa all medicin vi behöver lokalt så det kommer att bli bra.
Den stora containern står på HOPE center där vi brukar ha våra patienter. Denna plats brukade fyllas av patienter som har opererats på fartyget eller väntar på operation ombord. Det känns så otroligt tomt nu, ingen Martha som springer och fixar. Hope centret har fortfarande säkerhetsvakter dygnet runt och de hjälpte oss att öppna den förseglade dörren på containern. Det var ett större jobb än jag hade flrväntat mig. Vi behövde en riktigt stor tång för att bryta den stora järnbiten som förseglade dörren in till containern. Det var jättekul att se vad som fanns i lådorna… det kändes som julafton!
Jag och min vän Missy, också en kollega från skeppet, är här också. Det känns jättebra att vara två operationssjuksköterska i detta project. Vi tittade igenom allt sterilt material och organiserade alla intraokulära linser i storleksordning och efter utgångsdatum. Strax innan jag lämnade Sverige, fick jag en stark tanke som inte lämnade mig och det var att jag behövde ta med zip lock plastpåsar. Jag tog alla jag hade i mitt kök och la dem i väskan där jag hade annat material för projectet. Efter en tid öppnade jag denna väska igen och såg alla dessa zip lock plastpåsar som jag hade lagt och insåg då hur mycket plats de tog. Jag bestämde mig för att ta ut dem … men det kändes som att mina armar och händer var magnetiska … Jag ville bara lägga tillbaka dem igen och mina händer svingade tillbaka och jag lade alla zip lock påsar tillbaka i bagaget. Jag tänkte mycket på dessa Zip lock påsar under tiden jag flög och frågade Gud många gånger varför jag skulle ta dem med mig … Igår kväll insåg jag plötsligt att jag behöver massor av plastpåsar av denna modell. Innehållet i några av lådorna var mycket smutsigt och dammig efter en lång resa och de skulle inte gå att ta in materialet direkt in på operationssalen. Vi tog med oss allt material vi kunde till hotellet. När jag och Missy packade upp lådorna igen, torkade vi av alla lådor först och tog ut några den sterila påsen och slängde orginal förpackningen och lade alla sterila förpackningarna i dessa rena plastpåsar … Det är ett bra sätt att skydda dem från damm och från fukt. Tack Gud för att du är i varje liten detalj!
Jag är så glad att vi är ett team!
Jag är verkligen glad att vi är ett team för detta projekt. Vi tar med oss olika färdigheter och erfarenhet och vi spelar alla en viktig roll. Dr Badiane äger projektet och vårt Mercy Ships -team är här för att stödja var han än behöver oss. Det har varit ett hårt arbete för teamet på plats att planera detta, men nu är vi här.
Tack för ers böner under detta dagar då vi arbetar med detta ögonprojekt i Dakar. Herren är vår herde! / Välsignelser, Anneli
Mercy Ships Anneli 