Salaamaalekum ( Salam elikum)
Det var nästan ett år sedan som jag fick höra att Mercy Ships skulle göra en insats och åka tillbaka till Dakar och operera de gråstarr patienter som vi fick avboka när skeppet stängdes mars 2020. Covid satte stopp för mycket, men skeppet var kvar i Dakar en tid men åkte iväg med hopp att återvända så fort det kunde. Skeppet är inte i Senegal ännu men planerar att komma hit snart, vilket känns väldigt roligt. Det har tagit mycket tid att förbereda detta project och många delar som skulle planeras, men nu är vi här..
Detta ögon projekt, skulle göras på ett lokalt sjukhus. Mercy Ships blev involverat och ett lokalt team skulle leda detta ögonprojekt. Landet har upplevt många svikna löften och tappat tilltron och vi förstod att de är mycket glada att se att vi fortfarande håller våra löften och fortsätter vårt arbete för våra patienter!
I skrivsndets stund ( 2 november) sitter jag i skuggan under ett sol tak och hör Atlantens brus. Vattnet och havet är ett par hundra meter bort ifrån mig och just nu vilar jag mig efter 14 mycket intensiva dagar med jobb från morgon till kväll. Jag och min vän Missy har just varit och badat och lekt i vågorna, så underbart. Vattnet är strömt men det känns ändå mycket säkert att bada i, men ibland tar vattnet tag om benen och då är det bara att stå still tills strömmen passerat. Missy gick ut lite längre än mig, men vi nådde hela tiden botten vilket kändes säkrast.
Det är många som surfar i vågorna och jag slängde mig också i vågorna och hängde med en bit in mot land, ibland fick man hoppa upp och blunda när de största vågorna rullade in, för att inte vågen skulle skölja över en fullständigt. Afrika är så rik på naturupplevelser och denna strand är så vacker, sandstranden sträcker sig säkert flera kilometer. Hästar med vagn passerade ofta och de har sin egna liten väg längst vattnet.. just nu är det många som joggar i vattnet eller så springer de barfota i sanden, ett smart sätt att träna på.. ser härligt ut.
Operationssalen var stor, så vi rymde tre operationsbäddar med ett mikroskop till varje operationsbord. Vi hade fyra patienter inne på salen samtidigt, ibland fem, tre opererades och två satt på en brits och hade fått bedövningen runt ögat och satt nu och väntade. Jag undrade vad de tänkte, men det var ingen som såg nervös ut av patienterna, snarare en stor förväntan på att få hjälp. Det var otroligt roligt att jobba och man såg hur alla var vana att arbeta kollektivt. Afrikaner älskar att göra saker ihop, vilket jag gillar också. En bra sak med detta är ju att ingen patient behöver vara ensam och om något skulle hända så finns det alltid snabb hjälp att få.
Förra veckans arbete var otroligt intensivt, man stöp i säng efter sena middagar. Det var fantastiskt inspirerande också, att få se patienterna komma tillbaka till oss, känns så speciellt. Första dagen var det 20 patienter inbokade, men några uteblev. Man undrar ju varför de inte kom, men min gissning är att de inte har transport pengar, ingen tillit, några hade redan fått sin operation av en annan organisation och några tackade nej för de inte ville.
Vi gjorde 15 operationer första dagen, en dag som började lite struligt innan alla hittat sin plats. När vi jobbat några timmar så kom min teamledare in till mig på operationsavdelningen och ville att jag skulle komma ut och styra upp det hela. Jag tyckte att ett team möte skulle lösa förvirringen, så att alla skulle veta sin plats och vad alla i teamet skulle göra. Dr Badiane ägde projektet så han kallade in alla till ett möte, när jag kom ut så var allt löst och det var mycket mer fridfullt än innan. Det är många stationer som behövs i denna kedja och det tog nån dag innan vi hittat det rätta flödet, normala jobbar vi ca 6 månader med samma team och nu var det bara för en vecka. Det är ju inte så konstigt att de första dagarna strular lite och utmaningar känns många, men efter ett tag så hittar man flödet och rutinerna och då känns det väldigt välsignat och värt allt.
Vi fick nästan allt sterilt material donerat och alla linser skulle räknas in varje dag innan vi lämnade platsen. Allt stämde sista dagen och det var såklart en lättnad att se att siffrorna stämde med antalet som var kvar med antalet som vi använt.
Jag var med när vi tog bort förbandet på patienterna dagen efter. Det var en fröjd att observera dem att prata lite… Jag kan ingen Franska men man kan alltid säga, sava… sava bien några gånger så får man veta om det bra eller om de har ont. Mal?, grand mal?…har du ont? Har du mycket ont? Om patienten har ont så beror det oftast på att man har högt tryck i ögat efter operationen. Detta är något som vi ser inland och det går att åtgärda på plats.
Mariama är 27 år och blev blind när hon var 4 år. Hon opererades samma dag som sin bror och båda fick tillbaka synen. Mariama såg bara ljus och mörker före operationen, hon hade sin mor som ledsagare. Mariama hade också en dotter på 10 månader som hon aldrig sett, men nu kunde hon se henne. Hon kom till kliniken tillsammans med sin mor, nu gick hon hem själv. Hon är nu fri att göra allt hon önskar! Vilken glädje.
Patienterna får tid för ytterligare återbesök efter 1 vecka, en månad och två månader. Då kollar man synen och trycket… men de hade ingen tryckmätare på kliniken så de kände trycket med hjälp av fingrarna på övre ögonlocket ( patienten blundar) om trycket är högt eller lågt så är ögat mjukt eller hårt.. jag brukar känna det också men när jag är i Sverige mäter vi mer exakt vad trycket är med en sk tonometri.
Detta projekt var unik på många sätt, eftersom det var de lokala kirurgerna som opererade alla patienter. Dr Badiane är den unga läkaren men visioner och driv, han har också kontakt med hälsoministern och dess avdelning för deras godkännande. Dr Lena är den försiktige men ändå den mycket bestämda läkaren som vill stå på egna ben, men som också finner stort stöd i Dr Marie. Dr Marie Clemence var den trygge och fridfulla som hade många års erfarenhet av ögonsjukvård. Dr Lena kallade Dr Marie för ”min storasyster”. Detta är väldigt intressant för dessa tre har en bra relationer och känner varandra, de har redan en mentor i Dr Marie, vilket är fantastiskt. Hon har i en mentortjänst som hon knappt verkar veta att hon är i.. Dr Marie gjorde 54 av dessa 111 patienter med 0 komplikationer. Tänk om hon skulle kunna få de resurser hon behöver för att lära andra operera, hon skulle bli en jättebra mentor. Då tänker jag framförallt på att hon behöver ett bra mikroskop med en extra sidoocular för att assistera. Patienter har hon gott om, men endast ett galler med trasiga instrument och inget sterilt material.
Jag skulle gärna vilja göra om detta, att åks ut igen och arbeta tillsammans i det lokala sjukhusen är otroligt roligt. Jag vet inte hur vägen dit är men jag vet att Gud har den bästa planen och den bästa tajmingen. ”We walk by faith, not by sight” är en text som funnits med mig under hela min tid med Mercy Ships. Ibland ser vi inte nästa steg, men vi går i tro för Gud har lovat något bättre och större än det vi kanske ser just nu…
Be gärna lite extra för de lokala sjuksköterskorna och kirurgerna att de får den utrustning och material de behöver för att operera, för att ge hoppas på en ljus framtid. De är mycket duktiga kirurger och har fantastiska talanger i att ta hand om patienter med ögonbesvär i Senegal. Jag är mycket stolt över vad jag såg och att se dem utföra alla operationerna själva var den bästa väg att gå! Det finns många saker som jag tar med mig efter ett projekt som detta, det var såklart utmaningar men de positiva sakerna värderar jag mycket högre och något som jag bär med mig hela livet. Tänk att få vara del i ett projekt som för landets ögonsjukvård framåt, något som hjälper, inte stjälper. Det finns en bok som heter ”when helping hurts”, en bok som lyfter fram organisationer som skänker saker som landet själva producerar, eller producerar sjukvård, och inte tänker på att hjälpa landets egna kreativitet och företagande. Jag vill inte vara del i att skada ett lands kreativitet, är man inte vaksam kan man göra otrolig skada. Vi kommer in utan tanke på produktion, Mercy Ships vill gå hand i hand med landet och och arbeta för utveckla den lokala sjukvården och den kunskap som redan finns. Vi vill att de lokala kirurgerna opererar, inte vi… Vi vill att de lokala sjuksköterskorna gör jobbet, inte vi.. Vi vill vara mentorer när det behövs, det är dessa kirurger och sköterskor som är kvar när vi åker till nästa land, vi är bara kvar i landet en kort tid i förhållande till deras långsiktiga mål och strategi för sitt arbete, med målet att hjälpa människor få tillbaka sin syn.
Nästa gång jag skriver, är jag ombord det nya fartyget Global Mercy. Mer om detta inom kort…
Mercy Ships Anneli 