Min resa hit började med att flyget blev avbokat i sista stund på Landvetter flygplats. Vi stod där alla vid gaten och trodde vi var påväg men jag fick checka ut väskan och åka hem igen. Det var på ett sett skönt att komma hem och sova några timmar. Jag var trots allt glad att bli snabbt ombokad till ett flyg nästa morgon. Samma taxichafför som lämnade mig på kvällen, hämtade mig 03:00 på lördag morgon. Han var svensk från Libanon och mycket punktlig och var på plats långt före utsatt tid, vilket passar mig.
Jag fick flyga via Paris och Kenya istället för Frankfurt och Etiopien, men det gick bra. När jag var i Kenya så ville de kolls våra biljetter innan avgång, det pep till och hon tog biljetter ifrån mig och sa, you don’t mind of you we have booked you on buissness class, don’t you? Jag log och skrattade inom mig, så jag sa, No, i don’t mind.. och tackade ifrån djupet av mitt hjärta. Tack för den! Så, jag reste buisness från Kenya till Madagascar, det var mycket god mat och trevligt. Tack Gud för den goda gesten.
Jag blev hämtad mitt i natten vid 2:30 av en hotell chaufför och Hotell betjänten vaknade till och visade mig upp till rummet. Hotellet är i Tana, där alla Mercy shippers checkar in för väntar på nästa flyg närmaste dag. Än om jag var försenad så var jag bokad på samma plan till Toamasina som beräknat och jag hann med det. Vi var 12 personer som reste och när vi skulle lämna hotellet var det ”embouteillage” trafikstockning, men vi kom till flygplatsen i tid och flyget var lite försenat, så det gick bra. Vänner hämtade mig vid flygplatsen i Toamasina och jag klev ombord runt 20:30 den söndag kvällen.
Första måndagen väntade jobb med operationsförberedelser av operationssalen inför öppnandet veckan efter, då ögonoperationerna drog igång. Vi hade träning med daycrew, att översätta till våra patienter och att bädda, leda blinda patienter, så de får känna sig trygg. Det var roligt att möta dem. Vi dramatiserade och vi turades om att vara patient och sköterska och vi ledde varandra in med båda händerna, precis som vi kommer att göra när våra blinda patienter kommer in.
Vi har gjort runt 40-50 operationer/ vecka så här långt så det känns jättebra. Det är olika team varje vecka, något som är otroligt roligt men tar också mycket energi att träns upp nya operationssjuksköterskor varje vecka. Nytt team varje måndag, meDet har varit fantastiskt fina op sköterskor och de har varit snabb att lära sig allt. Nu har 3 veckor har gått och vi har 6 veckor kvar av ögonoperationer ombord. Tiden går fort.
Jag blev intervjuad av vårt media teamet på skeppet denna veckan. Frågor handlade om relationen vi har mellan Mercy Ships och MAF och alla flygningar vi gjorde i Madagaskar under tiden vi reste runt och undersökte patienter . De ställde frågor om hur vi väljer ut våra patienter, hur det var att resa med teamet, utmaningar, och fördelarna med att resa med MAF. Jag kunde med tacksamhet konstatera hur viktiga MAF var för oss i teamet, för att spara tid och energi, bussresor som annars hade tagit dagar, tog nu 1-2 timmar. De kommer också lägga in en story om Osman, 10 månader, som opererat en läpp spalt ombord, och frågorna var också om honom och hur Mercy Ships påverkar hans liv. Det var också frågor om vad jag trodde han skulle hoppas i framtiden och vad det betyder för honom att vars här. Familjen till Osman kommer aldrig glömma besöket och känslan de fått uppleva här Det är svårt att säga vad som händer med Osman i framtiden, han kanske glömmer att han varit här, men hans berättelse kommer leva hela hans liv och en dag kanske han också denna film som kommer produceras. Vem vet, han kanske blir doktor och vill hjälpa andra människor med samma problem som Osman hade.
Jag har varit ute med vänner, simmat och besökt en fisk farm där de odlar fisk.
Havet är starkt och det är starka strömmar som är farliga när de starka vågorna slår in. Det är mycket vatten som ska ut igen och då kan farliga strömmar bildas under vattenytan. Oftast ser man detta och kan undvika att vara i dessa vattendrag. Jag skulle aldrig gå i om det inte är säkert. Vi var iväg med ett större gäng och vi sa till varandra att undvika att simma i havet. En person gick ändå ner i vattnet och efter en stund så drevs personen längre och längre ut. Han fäktade med armarna så vi förstod att han behövde hjälp. Det fanns inte en chans att vi kunde hoppa i och hjälpa till, vi stod på stranden och sökte hjälp och bad. Personen var en stark simmare och han gjorde allt rätt, han gick längre ut i havet, där inte vågorna var så höga, det var lättare att vila där ute, men ibland tappade vi sikten av personen pga av de höga vågorna. Vi som var på land försökte titta och hitta strömmarna i vattnet och be personen att simmar åt sidan, men det såg lika illa ut överallt. Vi hade under tiden samlat några längre rep som vi knutigt ihop, men de hade ändå varit för korta att dra in personen med. Det hade nog gått ca 20 minuter nu, och helt plötsligt så såg vi att personen surfade på vågen och kunde komma väldigt långt in mot land. Vid den sista biten så var vattnet så starkt så personen tappade balansen och tumlade runt, men nu var det grunt och kunde ställa sig upp lite vingligt i vattnet. Ett par av våra vänner sprang emot och tog tag i armarna och personen leddes upp, trött och medtagen. När allt var över var vi så lättade. En av våra vänner började gråta av lättnad och tycket samtidigt att detta hade varit jättejobbigt. Hon berättade senare att hon hade varit med om en liknande incident och sett en av hennes vänner drunkna i havet, hon kom aldrig mer hem. Hon var så tagen av situationen och kramade om personen en lång stund, nu var alla i säkerhet. Starka minnen hade kommit tillbaka, men denna gången gick det bra.
När personen kom upp så var vi alla så tacksam att allt hade gått bra. Bönen had varit stark, även ute i vattnet och personen berättade för oss att bönen ute i krisen hade varit med hjälp om att Gud skulle rädda ifrån att gå under. ”Gud, om du räddar mig nu, så kommer jag gå på varenda söndagsgudstjänst från och med nu”. Detta var såklart ett mycket tufft ögonblick för personen i nöd, men också ett uppvaknande om att Gud är större och att Gud hör bön.
Tacksam för era böner och all omsorg som ni visar genom meddelanden och generösa gåvor. Tack!
Allt gott ifrån mig i Madagaskar!
Kram
Anneli Persson
Mercy Ships Anneli 