Teamet var så förväntansfulla när vi steg ombord på ett av MAF Madagaskars nyaste Sesna plan som hämtade upp oss i Fiarantsoa flygplats. Vi gick rakt igenom flygplatsen utan kontroll och vi tog ett kort utanför planet. Piloten Patrik vägde in allt innan vi kunde lyfta. Vi får ha med oss 12 kg personlig saker och förutom vår totala vikt, så får vi lasta allt som vi behöver ha med oss till screeningen. Det var stora lådor med utrustning och material som vi behöver. För några av oss var detta första gången att åka med MAF och jag kände igen känslan av upprymdheten att äntligen få flyga med MAF. Min första tur var förra året och hörde talas om MAF när jag var tonåring. En familj från Lycksele besökte min hemförsamling i Robertsfors och då tändes det en längtan att en dag vara ute. Der är något speciellt att flyga med ett mindre plan och detta Sesna plan rymmer 12 personer. Det gamla planet som tjänstgjort i Madagaskar, byttes ut 2025.
De flesta av oss i teamet njöt av flygturen ( några höll om varandra när det gungade lite för mycket) och vi landade på en röd jordig landningsbana mitt ute i öknen i en stad som heter Betroka.
Bussen stod lämpligt intill landningsbanan och körde fram till flygplanet när det stannat. Det fanns inget flygtorn eller flygledning utan den röda landningsbanan var själva flygplatsen. Vi tog endel kort på teamet och lastade ur planet för att lastade in i allt igen i den röda minibussen som skulle ta oss till vårt boendet.
När vi satt i bussen så såg vi en skylt längst fram i bussen med en bibelvers från Mika 6:8
”Han har kungjort för dig, o människa, vad gott är. Vad begär väl Herren av dig annat än att du gör det som är rätt, att du älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?” (Mika 6:8 SFB98)
Det kändes bra att få den påminnelsen och tycker också den passade bra in i det arbete som vi gör, men barmhärtighet och ödmjuket är något som vi ständigt måste bli påmind om.
Bussen körde sakta i ökensanden och någon gång kändes det som om bussen skulle välta, så jag reste mig upp ur stolen och lutade emot tyngdlagen, som om jag trodde att det skulle hjälpa. Sanden var hård och det hade bildats djupa fåror och diken i sanden, men chaffören hade ju kört där förut så jag fick bara släppa allt och åka med och sätta mig ner igen.
Vi kom fram till platsen där vi skulle bo och det var över våra förväntningar. Vi hade hört att platsen var varm och att vi inte kunde lita på maten, men alla i teamet har verkligen stortrivs här, kanske för att platsen är lummig och grön och det känns väldigt fridfull. Vi åt bara det vi visste var säker och blev samma mat till lunch och middag, blev grillad kyckling, ris, ägg och massa god frukt ( Ananas, Papaya, banan och större Avokado). Vi bodde i en egen ( förutom objudna kryp) enkel bungalow, men fick spraya med insektspray innan första middagen, så alla insekter skulle fly ut.. jag tror det funkade bra, dessutom fanns ett stort myggnät som jag fällde ner innan jag skulle sova. Det var en handfull kackerlackor som jag fick avliva, men annars sov jag med fönstret lite öppet, eftersom nattemperaturen gick ner till 18 grader.
Vi var några stycken som gärna ville se oss omkring, så vi gick till vägen som ledde oss ut mot boskapsskötarna och ökenområdet. Vi mötte många kor och herdar och vid ett vägskäl stod också två onyktra poliser och vaktade och höll ordning. Det gick lugnt till. Vi gick sen vidare och gick ut på en plats för att se solnedgången. Det var lite molnigt så vi började gå hem innan det blev helt mörkt.
Betroka har haft våldsamheter pga osämja angående betesplatser och stöld av boskap, men vi såg eller hörde inget av detta när vi var där.
När vi kom till ett mindre vattendrag, strax före solnedgången, såg vi en liten församling vid ett vattendrag med en pastor som ledde en liten församling. De sjöng och vi förstod att det var ett dop på gång. Det var två yngre som skulle döpa sig i vattnet och de sjöng en känd lovsång. Pastorn rullade upp sina byxor och föräldern till barnen följde med ut. De var båda över 12 år och fick sätta sig ner på botten för det var ganska grunt. När pastorn bett klart så sänkte han ner ryggen och huvudet på de unga tonåringarna i vattnet och under tiden sjöng den lilla församlingen ” det finns kraft kraft märkig underbar” på malagassy. Det var en fin och rörande stund. Så fantastiskt att få se dop ute i det fria. Vi hälsade på pastorn innan vi givk vidare och tackade honom.
Vi hade en ledig dag på lördagen och då gick vi ut på en längre promenad ut mot landsbygden och öknen. Det var varmt men det blåste skönt och fick hålla i hatten. Vi var 6 av teamet som gick ut och vi mötte så många trevliga och glada människor och de hälsade alla med Shalama ( Shalom). Det var många oxar med vagnar och boskap på vägen. De vinkade till oss och många barn drev boskapen längst vägarna som herdar. Vi såg människor tvätta kläderna längst ån och barn simmade i vattendragen. En större bro var byggd över vattnet och vi forsatte gå i ca 1,5 timme bort från staden och in i ökenområdet. När vi kommit till en punkt där vi skulle vända, såg vi några jordbrukare som sådde lök och tomater. Vi gick in och vandrade mot dem. De var glada att se oss och tyckte att vi skulle lära oss Malagassy så vi kunde prata med dem. Vi vandrade på deras ängar och gick på de upphöjda jordhögarna som de skapat runt odlingen för att vattnet skulle stanna kvar på såddplatserna. Vi såg också en orm, men hörde sen att den inte var giftig.
När vi kom tillbaka till boendet så kände jag mig så törstig så jag drack mycket vatten och läsk och åt några djungelvrål för att få i mig salt.
Vi var några i teamet som besökte en konservativ kyrka på söndag morgonen och det var full av folk. Det var roligt att se att så många var samlad till Gudstjänst ifrån stan, både barn och vuxna. Det var lite likt en svensk stadskyrka och de sjöngs många psalmer och lovsånger, också mycket bön. Predikan handlade om att inte gömma sin lampa utan ställa dem synligt så den kan skina klart utan att dölja hemligheter.
”Och han sade till dem: »Inte tas lampan fram för att ställas under sädesmåttet eller under bänken. Den sätts på hållaren. Det finns ingenting dolt som inte skall dras fram och ingenting undangömt som inte skall komma till synes.”
Markusevangeliet 4:21-22 B2000
Vi förberedde sjukhuset dagen innan vi ska ha vår screening dag, teamet ställs bord och stolar iordning och det bestäms också var sköterskorna ska sitta och var vår lilla ögonvrå ska vara. Många gånger sitter vi alla i samma lokal, utplacerade runt väggarna. Det blev så denna gång också. Det är trångt men mysigt. Vi bygger också upp en liten enkel mörkt avskilt hörna där sköterskorna undersöker alla patienter med bråck.
Vi åt frukost tidigt på måndag morgon och åkte till sjukhuset vid 6:30 för att träffa teamet och se och vilja våra patienter. Dagen flöt på bra och när vi var klara, packade vi hopa allt och vägde alla väskor inför flygturen nästa dag. När vi packat ihop allt i minibussen, fick vi höra att en patient är påväg in till kliniken på motorcykel, lite försenad.
Vi tog några traditionella kort på teamet medans vi väntade och efter ett tag kom en äldre kvinna som passagerare på en cross motoycykel. Hon fick lite hjälp med att gå av och man kunde se på långt håll varför hon var där. Hon klev in i kliniken och vi konstaterade snabbt att hon såg ljus och hade gråstarr på båda ögonen.
Tiden i Betroka var varm men över förväntan god mot oss på många sätt. Teamet sa hejdå till ökenområdet, boskapen, människorna i stan och i det lokala teamet och vi var alla tacksamma för de dagar vi kunde vara där och uppleva platsen på nära håll.
Fortsättning följer. Vi flög vidare till sydönstra spetsen, till en stad som heter Tolignaro, Fort Dolphine som den också heter. Det var denna platsen som en stark cyklon svepte in förra året ( se tidigare blogg), en plats som jag tycker är så vacker.
Så, häng på, nästa blogg handlar om Tolignaro.
Allt gott /Anneli
Mercy Ships Anneli 