Tolagnaro ligger mycket vackert i Madagaskars sydöstra kust. Havet omger staden på alla sidor och landområdet omges av berg. Man kan uppleva både vackra soluppgångar och solnedgångar och det är lätt att promenera i staden. Här hör man fåglar och havets brus ifrån vågorna, folk är vänliga och hälsar Shalama. Någon sa att det ser ut som Australien och det skulle jag tro.
Teamet landade på flygplatsen och vi packade ur planet och gick igenom flygplatsen obehindrat och ställde vår packning i skuggan på andra sidan. En minibuss hämtade oss och de tyngre väskorna hamnade på taket och allt annat packade vi in på den första raden i minibussen. Packningen nådde till taket och chaffören stängde skjutdörren och drog iväg. Vi bodde på samma plats där jag förra året fick uppleva en cyklon på nära håll, då stan blev otroligt påverkad. Plåt taken hade renoverats igen och nu såg det ut som om inget hade hänt.
Denna gång var allt lugnt och fint och vi promenerade och första kvällen tog vi ett kvällsdopp i havet.
Jag mötte mina vän Fara vid en restaurang för lunch och det var mycket roligt att träffas igen och samtala och äta god mat. Hon var min översättare förra året och det var då vi lärde känna varandra. Vi bestämde fisk, vilket är den godaste maten när man är vi kusten. Patrick kom också och innan det blev mörkt, drack vi lite färsk juice innan de drog iväg hemåt igen.
Nästa dag jobbade vi i teamet och hade vi introduktion till översättarna och vi gick även igenom syntest på syntavlan till tre personer som ska jobba i ögonteamet imorgon. Vi hade nästan två timmar av träning och jag tyckte det gick mycket bra och alla tre var mycket intresserade av att lära sig mer om ögon.
Screeningdagen var mycket intensiv och vi såg många patienter, tyvärr blev några strukna pga medicinska skäl, obehandlade höga blodtryck och en yngre man som också var pastor, hade höga blodsockervärden trots behandlad diabetes och kunde tyvärr inte komma för operation. Mycket tråkigt, men detta är verkligheten här, än om de är godkända kandidater för gråstarr operation, så måste de vara friska nog att klara av resan och bli opererad. Vi har strikta kriterier att följa.
När klockan var närmare 15 så sa jag hejdå till de flesta och åkte tillbaka till boendet för att vara med på en styrelsedag i Sverige, på distans. Det var mycket givande och intressant att lyssna, så glad för teamet i Mercy Ships Sverige och den stabilitet de har genom en fantastisk ledare, Stefan Sonesson och ett mycket professionell styrelse. Tacksam för detta gäng som arbetar för att göra Mercy Ships mer känt i Sverige men också såklart rekrytera volontärer och samla in pengar till välgörenheten.
På lördagen var hela screening teamet bjuden till Fara och Patricks by, ca 30 min ifrån vårt boende. Vi drog iväg vid 11 tiden och blev hämtade av två trehjulingar ( tok-tok). Vi blev varmt välkomnade och fick en rundtur i byn. Det var roligt att se alla project som de jobbar med och ett av dem är att samla alla grisar i byn på ett ställe, så att de inte bor bland människorna.
Fara och Patrick vill hjälpa byborna för att minimera riskerna att bli smittad av bakterier. De kommer också byggas upp toaletter så småningom, så byborna slipper gå ut i det fria..
Vi såg också det större byggprojektet som de startat bygga, det så kallade city hall, bygdegården, eller multifunktionella huset som Fara och Patrick brukar uttrycka det. Nu är bygget i full gång…
Efter rundturen så blev vi bjudna på god hemmagjord lunch. Vi satt ute i trädgården och det är fantastiskt utsikt därifrån. Vi hade en mycket trevlig stund med historier och goda skratt. Vi gick på en sista promenad upp till toppen av kullen och hade en fantastisk utsikt. Här jobbade flera med att kasta ner stenblock ifrån kullen, de skulle säljas på marknaden. När vi kom tillbaka till huset där vi just haft lunch, fick vi var sin färsk kokosnöt att dricka. Så gott! Jag gillar kokosmjölk, men njuter lika mycket av kokos köttet runt kokosnöten. Teamet åkte hem till boendet just efter solnedgången, men jag stannade kvar och sov över i deras Bed and breakfast. En mysig plats..
Vi åt grillad stek till kvällsmat och vi höll till på terassen där jag skulle sova, jättemysig.
Nästa dag åt jag frukost på terrassen och bara njöt av utsikten. Jag tog lite kort och tittade på alla människor. De var redan båtar påväg in som hade fiskar under natten. Många kvinnor är också ute och fiskar med sina män och när de kommer hem så är det fullt upp med familjen och laga mat till barnen. Kvinnor jobbar otroligt hårt här och de är beundransvärda.
Söndagen var redan planerad sedan länge och nu skulle vi åka till en fattig plats för gudstjänst och matutdelning utanför Ambovombe. Flera ungdomar följde med och vi fyllde snabbt en bil och körde till boendet för att hämta upp några ifrån teamet som också ville följa med. Vi hade två 4X4 bilar och vi fyllde bilarna till bredden. Det var 7 platser i varje bil och när alla fått sin plats, drog vi iväg. Vägen till Ambovombe var asfalt hela vägen och fantastiskt bra, men när vi körde igenom Ambovombe så skulle vi köra ca 10 km på en sandväg. Den var körbar och vi var glad för fyrhjulsdrift och kom fram efter ca 2,5 timmars körning ut i öknen.
Det var ett glatt gäng som mötte oss och de väntade på oss. Vi möttes av en kvinna som heter Celine, som byggt upp detta center efter att hon blivit kristen.
Celine sålde vattenmeloner till fartyget när Africa Mercy var i Madagaskar 2014-2016. Hemmes vattenmeloner blev väldigt så populära så skeppet blev stamkund hos henne. En dag så pratade Fara och Patrik med henne om Gud och hon blev kristen. När hon åkte hem så började hon evangelisera hennes by och denna kyrka och matprogram är frukten av hemnes arbete. Hon kom ifrån den byn som vi besökte och hon var så glad för vårat besök, att hon kramade om oss och tog mig i handen när vi kom för att leda mig till kyrkan. Bredvid kyrkan så var elden igång och det rök ifrån de stora grytorna. De var flera föräldrar till barnen som turades om att laga maten och när den var klar, hällde man upp riset i stora byttor..
De hade förberett till gudstjänst och kyrlokalen var så liten att många tittade in ifrån fönstret. Jag, JJ, Aschleigh och Fara fick sätta oss längst fram. Det var så fullt. Celine stod där framme i sin vita klänning och bad för oss alla, sen sjöng och dansade ungdomarna. De ville att vi skulle presentera oss. Mötet varade ca en timme och sen gick vi ut. Lunchen var serverad till alla, även oss besökande. De ville att vi skulle gå in under ett solskydd och sätta oss ner och äta den förberedda maten. Det var ett stort lakan över maten för att skydda mot flugorna, men det hjälpte tyvärr inte. De hade krypt under och hade redan startat måltiden före oss. Patrick sa till oss med en vänlig röst, att med respekt för deras gästfrihet, så ville han att vi skulle sätta oss ner och ära det vi såg var säkert för oss. Vi hade nog velat undvika att äta för vi ville ju att maten skulle gå till de mest behövande utanför. Vi åt det som var täckt med lock, men sen ville vi alla ut för att se matutdelningen och se organisationen.
Vi åkte även till en by intill där vi var och där möttes vi har dans och sång, det var så glada för att vi kom. Hör fanns en plats med tak för att hålla gudstjänst, men inga väggar. Vinden blåste skönt och vi hade iallafall skydd ifrån den hera solen i detta ökenområde. Det hölls en gudstjänst och Fara frågade mig fem minuter innan om jag hade något att säga, jag sa ja och talade om den Gode herden, Psalm 23. Det blev va 15 minuter och sedan sjöng alla tillsammans och det var några vittnesbörd. En fin stund och jaf förstår också att det var mycket värdefullt för dem.
När allt var klart, blev vi inbjudna till byn, jag gick runt och njöt av alla gamla ox tjärr och det kändes som vi var tillbaka till början av 1900 talet. Många kor och får, en nyfödd litet lamm hade kommit och se tillät oss att lyfta upp det. Tackan bräkte och ville ha tillbaka sitt lamm efter en stund.
Korna här har en puckel på ryggen, precis som kamelerna så samlar de vatten. De är väldigt starka djur i denna temperatur som är här (+35) och vad jag hörde så har korna och oxen stor motståndskraft mot infektioner.
De ville att vi skulle sätta oss ner inne i ett hus och äta mat, men jag tog några kaktusfrukter och njöt av dem, precis som Baloo i djungelboken. Resten av maten hade massa flugor runt sig, så jag kunde inte äta mer. Jag äter bara det som jag tror är ok.
Screening teamet var i Tolangaro nästan en vecka och det blev en stor upplevelse på många sätt. Patienterna kommer behöva resa ca 3- 4 dagar innan de kommer fram till Toamasina, där skeppet står. Jag hoppas få återse alla som blivit godkända ifrån denna platsen.
Nu väntar ett nytt ställe, en stad vid havet på västkusten som heter Toliara.
Fortsättning följer..
Mercy Ships Anneli 