Mercy Ships Anneli

Be för Madagaskar

I veckan har vi haft utegångsförbud som många andra i det land som jag befinner mig i. Det är oro i landet och de senaste dagarna har det varit upplopp, demonstrationer, bränder, rån och det kaos runt omkring. Flygplatserna har varit stängda och ingen kunde resa härifrån eller komma in i landet. Detta tålmodiga och ödmjuka folk har fått nog, de har går hungriga och de strider för mänskliga rättigheter som vatten och el. Madagaskar är ett av de 10 fattigaste länder i världen, trots sin rikedom. Be gärna för rättvisa och frid i Madagaskar.

Dagarna är fylld med arbete på operationsavdelningen och vi ser och hör om härliga och inspirerande patientbesättelser och många har fått sin syn tillbaka, tumör borttagen, operation för sin läpp och gomspalt, förstärka och operera bort bråck eller barn som fått raka ben. Barn är alltid barn och de springer och busar i sjukhus korridoren. En liten grabb, fick jag mota i dörren, han stod där med sitt fina ansikte. Han busade med oss, och jag fick hålla ett ben vägen, så att han inte skulle glida in på operationsavdelningen. Det är fantastiskt att se alla olika patienter som fått hjälp på sjukhuset och många av dem bor nu på Hopecenter. Det var så många patienter när vi startade ögonprogrammet, så vi behövde öppna ett nytt patienthotell, Hopecenter II.

Bilderna visar ett axplock av händelser de senaste tiden ombord.

Catherine Brown did this paper to me, so beautiful. Shape of a intraocular lens.

Natalie bough some waffles to share in the OR, so good!

Daycrew, Honaret and Romeo taking a tok tok

Romeo, me and Honeret with same scrub top

Besök vid skeppet, bild på Fara, hennes man och hennes vänner ifrån kyrkan i Toamasina

Jag är på ett sjukhusfartyg och under två veckor har vi opererat blinda barn och vuxna med gråstarr. Det är så speciellt.

Mor och dotter som får sin syn tillbaka samma dag, dagen efter så kunde de se varandra.

Det var speciellt en man som vi opererade denna vecka som var helt blind på båda ögonen och såg ingenting före operationen och han var helt beroende och behövde hjälp med allt. Han levde i ett fysiskt mörker och hans ansikte visade inget tecken på glädje. Jag träffade honom innan han gick in till operationsavdelningen och han kunde inte se mig alls, bara lite svagt ljus. Jag kunde se i hans ansikte att livet var jobbigt och han kunde definitivt inte packa någon ryggsäck och gå ut på promenad. Vi bad tillsammans vid bönebänken, att Gud får komma med sitt ljus och glädje i hans liv och att operationen får bli en välsignelse för honom. När vi tog bort förbandet nästa dag, så fick ljuset komma in på nytt i hans öga och han kunde se igen, men ljuset hade nu också träffat honom i hjärtat och han kunde le igen. Han var fri och kunde se och behövde inte längre någon som hjälpte honom. Varje fredag har vi celebration of sight då vi firar med våra patienter att synen har kommit tillbaka. Det är mycket speciellt och jag blir alltid så glad när jag är där och ser alla patienter. Det är därför jag kommer hit gång på gång. En äldre man och många med honom såg 100% och han var så lycklig. Det var en annan man som berättade att hans fru är för häxkrafter och hon ville absolut inte att han skulle komma hit, hon ville bota honom med sin kraft. Hon hade försökt men han förstod att hon inte kunde göra det. Det är speciellt att förstå att han kunde motstå hennes kamp, vilja och hennes motstånd och att komma hit trots allt. Det är ett stort investment och restan tog flera dagar. Han berättade nu om hans fantastiska upplevelse och att Mercy Ships nu hjälpt honom att se, med Guds hjälp, vilket vittnesbörd det kommer att bli när han kommer hem. En annan hade en liknande berättelse och vi förstår att det är många onda krafter som driver på i detta land. Det är många olika häxkrafter och avguda dyrkan i landet och det är tråkigt och jobbigt att se detta.

Det finns en tomhet som bara Gud kan fylla och många har som tradition att tillbe andra Gudar. Det finns även stora problem med prostitution och onykterhet och människor lever i ett stort mörker. Man ber till en avgud vid ett altare, för att lovprisa denna avgud. Det finns olika altare och man lägger mat och djur som offer, men man häller också upp sprit i plastmuggar till Guden ifall den blir törstig… allt sker öppet och jag har sett det med egna ögon. De beskriver denna religion som traditionell religion, men jag tänker på gamla testamentet och alla gudar de hade och det offer de fick göra för att få en god relation med Guden och får synderna lindrade eller kanske förlåtna. Jag förstår också att helande krafter är något det söker med inte hittar. Friheten har tagits ifrån dem och många i landet lever i andligt fångenskap. Det drivs av lustar, avguderi och alkohol, i stället för frid och frihet. Det som en gång var din promenadrunda, har omvandlats till en krigszon eller en plats att avguda något där du har din lust, det har på kort tid skapats en orolig plats utan frid och inget är längre sig likt.

Det finns många saker i livet som kan göra oss mindre fria som beroende eller osunda beteenden. Vissa saker kan vi inte påverka som krig eller oro i ett land, men det som händer i våra hjärtan, har vi makt att påverka och förändra. Frihet och ro är det som vi söker. någon kanske tänker, ”Tänk om jag bara kunde hitta ro och frid”. Den som har makt att hjälpa dig att hitta denna frihet är Jesus själv. Det som är så fantastiskt är att Jesus kom till världen som en fridsfurste i alla omständigheter och han vill att vi lever i frihet. Det är honom som vi behöver för att se klart. Det är Han som är vår frihet, den som vi söker.

Fortsätt att be för vårt arbete i Madagaskar. Tack för dina böner.

Allt gott! /Anneli Persson

Africa Mercy in Madagascar

Min resa hit började med att flyget blev avbokat i sista stund på Landvetter flygplats. Vi stod där alla vid gaten och trodde vi var påväg men jag fick checka ut väskan och åka hem igen. Det var på ett sett skönt att komma hem och sova några timmar. Jag var trots allt glad att bli snabbt ombokad till ett flyg nästa morgon. Samma taxichafför som lämnade mig på kvällen, hämtade mig 03:00 på lördag morgon. Han var svensk från Libanon och mycket punktlig och var på plats långt före utsatt tid, vilket passar mig.

Jag fick flyga via Paris och Kenya istället för Frankfurt och Etiopien, men det gick bra. När jag var i Kenya så ville de kolls våra biljetter innan avgång, det pep till och hon tog biljetter ifrån mig och sa, you don’t mind of you we have booked you on buissness class, don’t you? Jag log och skrattade inom mig, så jag sa, No, i don’t mind.. och tackade ifrån djupet av mitt hjärta. Tack för den! Så, jag reste buisness från Kenya till Madagascar, det var mycket god mat och trevligt. Tack Gud för den goda gesten.

Jag blev hämtad mitt i natten vid 2:30 av en hotell chaufför och Hotell betjänten vaknade till och visade mig upp till rummet. Hotellet är i Tana, där alla Mercy shippers checkar in för väntar på nästa flyg närmaste dag. Än om jag var försenad så var jag bokad på samma plan till Toamasina som beräknat och jag hann med det. Vi var 12 personer som reste och när vi skulle lämna hotellet var det ”embouteillage” trafikstockning, men vi kom till flygplatsen i tid och flyget var lite försenat, så det gick bra. Vänner hämtade mig vid flygplatsen i Toamasina och jag klev ombord runt 20:30 den söndag kvällen.

Första måndagen väntade jobb med operationsförberedelser av operationssalen inför öppnandet veckan efter, då ögonoperationerna drog igång. Vi hade träning med daycrew, att översätta till våra patienter och att bädda, leda blinda patienter, så de får känna sig trygg. Det var roligt att möta dem. Vi dramatiserade och vi turades om att vara patient och sköterska och vi ledde varandra in med båda händerna, precis som vi kommer att göra när våra blinda patienter kommer in.

Vi har gjort runt 40-50 operationer/ vecka så här långt så det känns jättebra. Det är olika team varje vecka, något som är otroligt roligt men tar också mycket energi att träns upp nya operationssjuksköterskor varje vecka. Nytt team varje måndag, meDet har varit fantastiskt fina op sköterskor och de har varit snabb att lära sig allt. Nu har 3 veckor har gått och vi har 6 veckor kvar av ögonoperationer ombord. Tiden går fort.

Anneli, Ali och Suzanne, vi träffades 2009

Ögon op teamet med Läkare Dr Guy Chevalley, Schweiz och Dr Antovan, Sverige

Jag blev intervjuad av vårt media teamet på skeppet denna veckan. Frågor handlade om relationen vi har mellan Mercy Ships och MAF och alla flygningar vi gjorde i Madagaskar under tiden vi reste runt och undersökte patienter . De ställde frågor om hur vi väljer ut våra patienter, hur det var att resa med teamet, utmaningar, och fördelarna med att resa med MAF. Jag kunde med tacksamhet konstatera hur viktiga MAF var för oss i teamet, för att spara tid och energi, bussresor som annars hade tagit dagar, tog nu 1-2 timmar. De kommer också lägga in en story om Osman, 10 månader, som opererat en läpp spalt ombord, och frågorna var också om honom och hur Mercy Ships påverkar hans liv. Det var också frågor om vad jag trodde han skulle hoppas i framtiden och vad det betyder för honom att vars här. Familjen till Osman kommer aldrig glömma besöket och känslan de fått uppleva här Det är svårt att säga vad som händer med Osman i framtiden, han kanske glömmer att han varit här, men hans berättelse kommer leva hela hans liv och en dag kanske han också denna film som kommer produceras. Vem vet, han kanske blir doktor och vill hjälpa andra människor med samma problem som Osman hade.

Jag har varit ute med vänner, simmat och besökt en fisk farm där de odlar fisk.

Havet är starkt och det är starka strömmar som är farliga när de starka vågorna slår in. Det är mycket vatten som ska ut igen och då kan farliga strömmar bildas under vattenytan. Oftast ser man detta och kan undvika att vara i dessa vattendrag. Jag skulle aldrig gå i om det inte är säkert. Vi var iväg med ett större gäng och vi sa till varandra att undvika att simma i havet. En person gick ändå ner i vattnet och efter en stund så drevs personen längre och längre ut. Han fäktade med armarna så vi förstod att han behövde hjälp. Det fanns inte en chans att vi kunde hoppa i och hjälpa till, vi stod på stranden och sökte hjälp och bad. Personen var en stark simmare och han gjorde allt rätt, han gick längre ut i havet, där inte vågorna var så höga, det var lättare att vila där ute, men ibland tappade vi sikten av personen pga av de höga vågorna. Vi som var på land försökte titta och hitta strömmarna i vattnet och be personen att simmar åt sidan, men det såg lika illa ut överallt. Vi hade under tiden samlat några längre rep som vi knutigt ihop, men de hade ändå varit för korta att dra in personen med. Det hade nog gått ca 20 minuter nu, och helt plötsligt så såg vi att personen surfade på vågen och kunde komma väldigt långt in mot land. Vid den sista biten så var vattnet så starkt så personen tappade balansen och tumlade runt, men nu var det grunt och kunde ställa sig upp lite vingligt i vattnet. Ett par av våra vänner sprang emot och tog tag i armarna och personen leddes upp, trött och medtagen. När allt var över var vi så lättade. En av våra vänner började gråta av lättnad och tycket samtidigt att detta hade varit jättejobbigt. Hon berättade senare att hon hade varit med om en liknande incident och sett en av hennes vänner drunkna i havet, hon kom aldrig mer hem. Hon var så tagen av situationen och kramade om personen en lång stund, nu var alla i säkerhet. Starka minnen hade kommit tillbaka, men denna gången gick det bra.

När personen kom upp så var vi alla så tacksam att allt hade gått bra. Bönen had varit stark, även ute i vattnet och personen berättade för oss att bönen ute i krisen hade varit med hjälp om att Gud skulle rädda ifrån att gå under. ”Gud, om du räddar mig nu, så kommer jag gå på varenda söndagsgudstjänst från och med nu”. Detta var såklart ett mycket tufft ögonblick för personen i nöd, men också ett uppvaknande om att Gud är större och att Gud hör bön.

Tacksam för era böner och all omsorg som ni visar genom meddelanden och generösa gåvor. Tack!

Allt gott ifrån mig i Madagaskar!

Kram

Anneli Persson

Flyg med MAF

När jag var runt 15 år så kom en missionärsfamilj och besökte Ånäset filadelfia församling i Robertsfors, det var Margareta och Euge’n Arvidsson ifrån Lycksele. Detta var runt 1985 och jag minns hur inspirerad och imponerad jag blev av deras berättelser om MAF och deras spännande resor i Bolivia. Det tog tag i mig då och jag tror aldrig det lämnade mig, det kanske till och med var en viktig och avgörande möte för min kallelse till mission.

”Efter 36 år i Boliva valde de att flytta hem och de bor numera i Vrigstad ( Dagen, 9 juni 2015)”

MAF startade av några pionjärer ifrån England som hade en ide att flyga med hopp och fred istället för att använda flygplan till krigföring. Det andra världskriget hade just upphört när Mission aviation fellowship startades 1945, de firar 80 år iår. Det första krigsplan som köpen in var 1947, detta omvandlades till ett Fredsplan. Mercy Ships och MAF samarbetar här på Madagaskar, två helt fantastiska organisationer.

Idag fick jag möjlighet att flyga med MAF för första gången, 40 år senare, en fantastisk känsla. Jag är imponerad av organisationen och deras villighet att hjälpa Mercy Ships att förflytta screening teamet till en ny plats. Nu tog resan runt 40 min istället för att konka runt på dåliga vägar en hel dag. Vilken välsignelse!

Patient selection teamet Madagaskar 2025

Piloten Patrik mötte oss i Fianarantsoa flygplats och tog emot oss med ett varmt leende. Han har jobbat i Madagaskar i 16 år med sin familj. Rätt person på rätt plats.

Teamet gick rakt igenom flygplatsen utan att visa upp varken biljett eller ID. Vi bar alla väskor genom byggnaden direkt till flygplanet och där började pilotens hårda arbete med att räkna hur mycket vi kunde ta med, förutom oss passagerare. Det var nu viktigt att vi fördelade vikten i flygplanet.

Den totala vikt som kunde tas ombord, inklusive personer, var 4 ton. För att vi skulle få med oss allt som vi behövde på screeningen, fick vi väga alla väskor, medicin och vår vikt var också med i beräkningen. Vi fick veta före resan att den totala vikt för personliga saker var 12kg. Jag har nog aldrig packat så lite i väskan som nu och ändå känns det som att jag klarar jag mig bra.. en regn jacka, en hoody, tre toppar, två byxor, 7 trosor och några sockar. Tennis skor, Croccs och ett par bättre skor, Solhatt, myggmedel och några toa saker som jag hällt i småflaskor.. Det som vägde mest var min dator, skrivplatta, externa batteri och hårddisk.

Allt vägdes in och jag vägdes in tillsammans med min konken ryggsäck på ryggen.. När det mesta var packat i planet så var det två större lådor som vi fick lämna.. men det var ok. De behövdes inte dessa veckor utan flögs senare till huvudstaden Tana, där Mercy Ships Madagaskar har vårt kontor.

Innan vi gick in på planet så hade Patrik bestämt var vi skulle sitta för att fördela vikten. När alla var på plats så bad Patrik för resan och det kändes otroligt tryggt, det kändes att vi var buren av Gud, der var tydligt.

Vi lyfte och hela resan var en stor fröjd. Det var en fridsam resa, det blev så tydligt att vi satt i ett fredsplan med sikte på hopp. Jag njöt otroligt av utsikten och den fantastiska natur som jag fick se från luften. Några berg är höga här och ibland var det kort distans till bergstopparna som vi flög över. Det var en fin dag men perfekt utsikt, så glad att äntligen få flyga med MAF.

Biljetten fick vi när vi var högt i luften…

Idag börjar förberedelserna för screening i Farafangana ( typ Kalmar). Det är väldigt varmt här vid kusten, +32 C i skuggan ( känns som + 42), skönt att det blåser lite idag..

fortsättning följer..

Tack för era förböner om Guds beskydd för de kommande veckorna.

/Anneli

Patient screening på Madagaskar

Jag kom till Madagaskar förra veckan och här finns redan ett härligt team som jobbat tre veckor med screeningen innan jag kom på plats. Teamet består av många olika människor som Gud har kallat, med olika ansvarsuppgifter. Vi alla är på samma plats för en tid och ska arbeta tillsammans som ett team. Vi har logistik och säkerhets ansvariga, sjuksköterskor som kontrollerar hälsa och sjukdomstillstånd för att se om det går att operera. Vi har de som sköter admin och bokar patienterna och ger den information som de behöver. Vi brukar boka rätt många patienter på en dag, men ibland har vi sköterskor ett ja, men sen ser vi att deras blodtryck är skyhögt eller blodsocker nivån är hög, så de blir stryken pga det. Det är långa och roliga dagar, nån kväll kom vi hem kl 19.

Teamet fick förstärkning då Africa Mercy’s operativa chef ( Nathan) och skeppets sjukhuschef ( Merryl) kom på besök. Det var fantastiskt att ha dem båda här. Merryl som också är sjuksköterska, tog på sig hanskar, och med sitt stort leende tog hon emot patienter och var en del av teamet några dagar. Hon har stor erfarenhet vilka patienter vi söker och med hjälp av Jess och Maddie så tog de hand om alla patienter, förutom ögon. Jag blev så imponerad av deras glädje, de log stort när patienterna kom emot dem och välkomnade in dem som jag tror Jesus skulle ha gjort. Jag och min kollega Ella försökte nog med det också, fast de inte ser oss så tror jag nog de kan känna om vi ler eller inte.

Jag jobbade vid samma bord som Ella och vi samarbetade med ögon patienter. Vi hade varsin sida av bordet, några enkla redskap och vi undersökte alla eftersom de kom. Det var en kort paus för lunch. Ibland såg någon av oss patienter som vi tyckte var svåra att bedömma. Ibland fick vi bara stanna upp och tänka till vad som blir bäst och konsultera varandra. Några riktigt svåra fall, där det finns hopp, blev också ett ja men där läkare får titta först innan vi kan boka in för operation.

Jag hade en patient som jag var tveksam om och vi förstod att han inte kommer att få sin syn återställd pga andra sjukdommar i ögat, bla näthinneavlossning. Jag berättade för honom vad vi såg och att vi tyvärr inte kan hjälpa men han accepterade inte detta, så jag bad att Ella skulle förklara för honom. Det tog en lång stund att förklara för honom innan han förstod, tillslut så kunde han släppa oss och de bad tillsammans innan han gick. Jag gick över på Ellas sida och när hon var klar så hade jag undersökt tre andra patienter.

Det var några tuffa nej denna veckan, men det var fler som vi fick säga ja till och det ska bli speciellt att välkomna dem till skeppet i höst.

Det är fantastisk att vara i Madagaskar, ett mycket fint land med fin natur och fina människor. De är fridsamma, tacksamma och har stort tålamod. Landets storlek är nästa lika långt som Sverige, men lite bredare. Det är världens tredje största ö och har är lite småbergigt inne i landets mitten/ södra del.

Sweden: 450,295 km²

Madagascar: 587,041 km²

Antananarivo är huvudstaden och ligger i mitten av landet, det är där jag är just nu och det ligger typ i Mora ( Dalarna) om man skulle jämföra kartan. Det är småbergigt här och vi är lite högre upp. Det finns fina kvarter här men är också mycket fattigt i stora områden och de har enkla privata marknader där de säljer sina produkter, begagnade skor men mestadels grönsaker, frukt och kött som oftast hänger på snören.

I fredags hade vi några team medlemmar som skulle åka hem eller tillbaka till skeppet, det är alltid tråkigt att säga hejdå när vi inte riktigt vet när vi ses igen.

Vi var några som åkte till team huset över dagen och vi packade hundratals påsar av mediciner och packade allt material som vi skulle ha med oss på resan. Det tog hela dagen att organisera allt och vi kom hem strax före 19

Imorgon kommer teamet lämna Tana och vi kommer att flytta oss söderut. Det blir två resdagar med buss innan vi är framme, ca 6 timmar på måndag, typ i höjd med Stockholm om jag jämför kartan och sen ska hi ner ytterligare 8 timmar på tisdag, typ till Kalmar. Några gånger under dessa veckor, kommer vi också att förflytta oss med MAF flygplan… fortsättning följer.

Ps. Vi har inte tillåtelse att ta bilder på patienter.

Tacksam för era förböner!

Allt gott! /Anneli

Give me five

Jag kom ombord Global Mercy för två veckor sedan och jag har redan mött fina vänner ifrån tidigare resor och har även lärt känns nya.

Anette skjutsade mig tidigt den 4:de januari och hon såg till att jag kom in till flygplatsen och checkade in min väska… kl. var 5 på morgonen och jag kände mig rätt trött.

Jag lyfte ifrån Landvetter kl 7:00 och när jag kom fram till Brussel möttes jag av kända ansikten. Vi var 17 Mercy Shippers som skulle resa till Freetown. Jag kom in i flyget och hittade mitt nummer och rad, där satt Inge och hennes föräldrar hamnade bakom oss. Vilken rolig överaskning! Det är väldigt få resor till skeppet som jag kan sitter med någon jag känner. Det var trevligt!

Jag har haft tid att förbereda ögon operationssalen under dessa två veckor som gått. Det tar sin tid att koordinera allt och många bitar ska falla på plats och det har det verkligen gjort dessa första veckor ombord. Sterilenheten har steriliserat alla ögon galler och extra instrument, apoteket har fyllt vårt förråd inne på salen och vår logistik för sterilt operationsmaterial har jobbat hårt för att få allt på plats. Alla maskiner på salen är kontrollerade och säkra att använda, detta görs av ingengörer på medicin teknik. Allt material har funnits ombord och kommit in i rätt tid, något som jag inte är bortskämd med, Det är tidssparande att allt redan är här ombord.. Gud är god.

En av mina tidiga vänner ifrån min första resa med Mercy Ships, är Hawa ifrån Monrovia, Liberia. Vi lärde känna varandra 2008 som var min första resa till afrika. Jag bjöd in henne att resa från Liberia och stanna i Freetown några dagar även detta år för att kunns besöka mig på skeppet och äta middag ihop i matsalen på kvällarna. Hon kom förra fredagen och ikväll blir det sista kvällen vi ses på ett tag.

Hawa jobbade som dagarbetare på operation på det tidiga skeppet Anastasis tid, och ombord på Africa Mercy. Skeppet återvände många gånger till de fattigaste länderna i västafrika och kom tillbaka fem gånger till Liberia efter det långa kriget. Hon var översättare och blev också upplärd att instrumentera ögonoperationer och hon var och är också vår bönekämpe.

Hawa var gravid när jag lämnade Liberia hösten 2008 och hon fick senare en dotter som blev kallade efter mig, Anneli ” lilla Anneli”. Hon är nu 15 år.

Det är alltid kul att träffa varandra och vi fick också möjlighet att träffas utanför skeppet och åkte till en badstrand och där åt vi lunch en ledig dag. Sally, som hon bor hos i Freetown följde med, en chaufför och min kollega Sarah följde också där.

Jag har också börjat träna två lokala sjuksköterskor till att instrumentera gråstarr operationer. En av dem har jag jobbat med tidigare. Båda är dagarbetare på operationsavdelningen just nu men fick godkännande att bli tränat att jobba som sköterska på ögonoperation. Jag har tillbringat många timmar med dem båda den senaste veckan. Vi började med att träna instrumentens namn, nästa dag blev det steril tvätt och att klä på sig rock och handskar sterilt. De fick träna tills det var 100% bra, bra duger inte utan jag sa till dem att detta är grunden och jag vill att ni är bäst!

I torsdags och fredags kom det verkliga jobbet, att lära sig att instrumentera, att räcka instrument till doktorn på det bästa sättet. Vi tränade detaljer för det de ska bli bäst och jag kan redan se att de kommer bli jätteduktiga.

Det är många detaljer som man behöver tänka på för att veta om det är sterilt eller inte, så jag är väldigt svart och vit när jag tränar upp andra. Mitt slutliga test på torsdagen blev det test som avgör om de förstår vad som är sterilt eller inte, det är mitt egna enkelt test som ofta för med sig ett gott skratt. Med ett stort leende och med handflatan upp, sa jag bestämt till den första sjuksköterskan, give me five!! Sköterskorna tittade upp på mig en lång stund och var förvirrad, tillslut sa hon, NO. Så jag sa samma sak till den andra sköterskan, give me five! Hon log och sa högt och bestämt, No! Vi skrattade tillsammans och jag sa till dem att de blev godkända och mitt eget lilla sluttest funkade perfekt även denna gång. Det var ju inte meningen att de skulle smacka sin sterila hand i min rena, det förstod principen.

När vi slutligen var färdig träningen på fredag eftermiddag, sa jag till dem igen, give me five! Båda log och de sa mycket bestämt NOO!! Give me five! och svaret var nu högt och som ett stort ekande have svarade de båda samtidigt, NO! De hade ett brett leende och de förstod att träningen var godkänd.

Operationskollegor är på plats och jobbar just nu med barn ortopedi, bråck hos barn och ansiktstumörer mm. De är otroligt skickliga operationssjuksköterskor och jag fick förmånen att hjälpa till korta stunder på salen där de opererade hjulbents barn och andra ortopediska ingrepp.

Ögon patienterna kommer ombord imorgon (mondag) och två ögonkirurger är redan på plats, dr Ralph har varit här många gånger och vi känner varandra väl och Dr Eric är ny för oss men inte ny för ögon operationer. Båda är pensionerade ögonläkare men kommer hit som volontär. Ögon kliniken har jobbat flera veckor redan för att undersöka patienter och göra dem klar för operation. Det blir otroligt spännande och roligt att se patienterna komma in till salen. Gud är god och vi får fortsätta att se blinda få sin syn tillbaka. Det är den bästa belöningen som man kan få!

Idag är jag jour och hoppas allt ska vara precis så lugnt som det är just nu. Längtar tills imorgon.

Allt gott till er!

Kram /Anneli

Dr Abram Wodomé

Det finns många gripande berättelser ifrån skeppet och många av dem är förstås patienter som får en livsförvandlande operation eller behandling. De får ett fysiskt och många gånger också ett psykiskt helande som påverkar inte bara dem utan hela familjen. Det som är spännande i allt detta arbete är att se att också personalen får uppleva djupa saker ombord, vi berörs och vi är många som får uppleva att livet tar en ny vändning med djupare mening. Vi kanske har en speciell händelse som förändrade hela vår inriktning i livet, något speciellt möte med en människa eller med Gud själv, som påverkade oss så mycket att det blev orsaken till varför vi motiveras att arbeta hårt för något som vi brinner för och känner är viktigt.

Jag skulle vilja introducera en av mina vänner från Togo, Abram Wodome. Abram kom ombord Africa Mercy då skeppet stod i Lome i Togo 2010. Det var första gången han satte sin fot på skeppet. Han hade valt ögonsjukvård för han tänkte att det var minst arbete som läkare med ett litet organ som ögon. Han var då en ung doktor och hade inte många tankar att stanna kvar i sitt eget hemland Togo. Han, tillsammans med många av hans klasskamrater, var påväg till andra länder efter sin läkarutbildning för det såg ingen framtid i landet. Det fanns inga pengar att tjäna där och det var stor bristen på material att överhuvudtaget utöva sjukvård. Han opererade då några få patienter / månad.

Dr Wodome fick komma in som lärling under Dr Glenn Strauss vingar på ögonoperation och han fick då lära sig en ny operationsteknik som förkortade hans operationstid från 20-30 min / patient till 10-15 min/ patient. Han fick också med sig Dr Glenns vision att tjäna Gud med de gåvor vi fått och dela med sig av det till andra. Han hjärta började brinna för sitt eget folk och han började se kallelsen över hans liv. 2012 förändrades allt då Dr Glenn såg hans hjärta och Dr Abram fick då support ifrån Mercy Ships att bygga upp sin egen ögonklinik i Togo.

Hans fru var först väldigt emot hans ide att stanna i Togo och tjäna sitt eget folk, hon såg ingen framtid för familjen i Togo och ville att deras barn skulle kunna växa upp i ett rikare land. När hon såg sin man målmedvetet arbeta för att bygga upp ögonsjukvården i Togo, så började han fru också formas in i samma vision och idag är hon optiker och de arbetar sida vid sida. Hon har en optiker butik nära kliniken och arbetar med undersökningar och försäljning av glasögon.

Dr Abram har tränat över 35 nya ögonkirurger och opererat tusentals patienter. Han kommer tillbaka till Mercy Ships några veckor årligen för att ge tillbaka vad han fått och tränar då andra lokala kirurger ombord.

Under de senaste veckorna har Dr Abram varit ombord här i Madagaskar och opererade 7 barn och många vuxna med gråstarr. Han är fantastisk att arbeta med och han älskar att undervisa och tjäna med sina gåvor och har hjärtat på rätt ställe. Abram hade en lokal kirurg vid sin sida denna veckan och ledde honom i de olika kirurgiska stegen. Han har en väldigt tålmodigt i sitt mentorskap och lämnar aldrig varken patient, sköterskan eller lärling i sticket. Han följer med i varje steg under operationen och har alltid ett reflekterande samtal när operationen är klar. Dr Eddie gjorde 5 självständiga operationer under dessa dagar, en ögonläkare som har sin framtid här i Madagaskar och kan förhoppningsvis också lära andra att operera gråstarr med denna teknik (MSICS) i framtiden.

Dr Abram är ansvarig läkare för Mercy Ships ögonprogram och har inte bara en vision för Mercy Ships arbete i Afrika, han har också en stark och levande vision för sitt eget folk och land, med sin egen klinik. Han planerar nu för att expandera och bygga ut med fler operationssalar, undersökningsrum och träningsrum. Han har lägenheter tillgängliga till unga läkare som går vid hans sida som lärling och hans dröm har nu gått i uppfyllelse. Han och hans fru har 5 döttrar och idag är hans äldsta dotter i Frankrike och studerar till läkare och hans yngsta är 7 år och går i skola i Togo. Han och hans klinik opererar idag en hög % av alla ögonoperationer i Togo, ett land med över 40 000 blinda patienter pga gråstarr.

Se gärna dessa inspirerande två filmer om Abram Wodomé och hans livs förvandlande möte med Dr Glenn och Mercy Ships mentoring program

Allt gott till er alla! Hälsingar från Toamasina, Madagaskar. / Anneli

Sjukhuset ombord Africa Mercy är nu öppet

Det var 4 år och 6 månader sedan ögon operationssalen var öppen på Africa Mercy, men denna vecka fick vi öppna igen efter många månaders planering. Det kändes jätteroligt att se hur hela operationsgänget har växt på några dagar och att nu stå på rad i operations korridoren kändes så speciellt, att se glädjen och entusiasm och förväntningarna flöda. Jenny och Kari leder operationsavdelningen och de tog kommandot och välkomnade alla och de bad för dagen och hade lite kort information. Vi tackade också av en av våra lokala doktorer som varit ombord och arbetat med oss. Hon var mycket tacksam för tiden och för gemenskapen ombord.

Efter vårt korridor ”stand up” möte så samlades ögonop teamet på sal 5. Vi var sju personer på salen som hade olika uppgifter och som skulle jobba med våra små ögonpatienter. Vi hade först en kortare team samling där vi berättade för varandra vem vi var, vi gick igenom patienterna och vi bad även en bön tillsammans. Vår narkosläkare Sara Kwok, medicinskt ansvarig läkare, jobbade med oss första dagen och eftersom detta var vår första operationsdag på länge, så sprang hon upp till receptionen och bad en fin bön i högtalarsystemet. Alla kunde nu vara med i bönen nu när sjukhuset är öppet igen, alla stannade upp och vi var så tacksamma att vi startar upp ögon operation.

Vi hade ett nytt team men två nya op sköterskor som inte hade jobbar med ögon operationer tidigare, men de lärde sig mycket fort och var jättebra. En sköterska hade arbetat med mig förut och hon är van att jobba med ögon, hon instrumenterade och jag fick va fri att koordinera patientflödet, vår sal och även ett film team som skulle komma in för att filma och ta kort.

Dr Abram Wodome från Togo opererade 2 barn med dubbelsidig gråstarr den första dagen och 3 barn nästa dag. Elija var vårt första barn andra dagen och detta barn är vårt mirakel barn som alla följer och pratar om. Han var så otroligt liten när de hittade honom, han var då 1 år och vägde bara 4 kg. Med hjälp av stort support till mamman, dietist och sjukgymnastik så hade detta lilla barn kommit upp till 6,3 kg innan operationen. Vi var alla så glada att det var möjligt att operera honom den här dagen. Jag hämtade honom på vårdavdelningen och följde en tacksam mamma i korridoren och tog barnet i min famn där vi var tvungen att skiljas åt och bar in barnet och la honom ner på operationsbordet. Mamman var så lycklig, hon litade på oss till 100% och det var fantastiskt att se detta. Jag kommer att berätta mer om detta fall längre fram när jag får lite bilder, men operationen gick mycket bra.

En av barnen glömde sin klänning på avdelningen, men hon får den tillbaka nästa vecka…

Skeppslivet här och gott med god gemenskap och också tid för vila. En av kvällarna satt vi och lyssnade på en av våra vänners kärlekshistoria, vi fnittrade och hade en väldigt rolig stund. En av våra kollegor hade hittat en kille sedan vi sågs senast och när de var på en resa i somras så hittade de ett fint ställe att ta kort, så de bad en kvinna på platsen ta kort på dem. När det var gjort så sa han till kvinna att vänta lite och gick då till sin ryggsäck och tog fram en liten låda med en ring som han hade haft där i två veckor, men bara väntat på rätt tillfälle… Nu såg han att tillfället var inne och han frågade om de kunde gifta sig och hon sa ja.. Vi tittade på blommor och bilder och lyssnade på denna fantastiska lovestory…

Jag har hittat ett ställe nära skeppet där det finns en ren och skön pool. Jag gillar att gå dit ibland när det är fint väder och bara vila, simma och läsa en bok. Några vänner följde med mig förra helgen och vi köpte nypressad mango juice och ananas juice, så gott.

Tack för era förböner och för att ni ber för våra stora och små patienter.

/ Anneli

Väntetid

Det är nu dax att starta ögonoperation igen efter en lång tids väntan, det är faktiskt över 4 år sedan vi hade ögonoperation öppen ombord Africa Mercy. Jag minns den sista dagen mycket väl och av olika lustiga omständigheter så fick vi ett kort på sista operationen den sista dagen, vilket vi inte förstod då. Vi avslutade vårt ögon program nästa dag och stängde hela sjukhuset väldigt abrupt den kommande veckan då Covid kom som en tornado och orsakade kaos. Nu var hela världen inställd på pause läge och vi fick alla vänta in den rätta tiden att starta upp allt igen. Väntan kan bli otroligt jobbig och man förstår inte varför det är så svårt att sitta still i båten och bara se vad som händer. Det är alltid många frågor under tider av väntan och många tankar kretsar till orden varför och ens tålamod prövas hårt. Vi kanske tycker att Gud inte använder oss i dessa tider men sanningen är ju att han gör det, men på andra sätt än vad vi kanske trodde. Gud har skapat oss för att vara till nytta för andra, men ibland skapar Gud också tider av väntan för att han vill forma vår karaktär och ge oss redskap att fortsätta vara i tjänst för honom.

Credit: Mia Bouvier (Svensk Steriliseringstekniker)

Jag lyssnade på en predikan av Bill Johnson, Bethel church, för några veckor sedan, ”The value of Delay, How God uses delayed answers to prayer”. Han pratade om värdet av förseningar och hur Gud använder dessa tider till någon gott. Gud är väldigt intresserad av resan till målet som vi ser, inte tvärt om. Han intresseras sig hur vi tar oss dit och hur vi tacklar omständigheter och utmaningar. Denna tid är viktig i våra liv och är då Han förbereder och bygger upp våran karaktär och stärker våra tro och beroende av Honom.

Det har varit en lång väntan att komma ombord denna sommar, av olika anledningar så har resdagen flyttas fram två gånger, så det känns så underbart att kunna säga att vi startar ögonoperation imorgon. Två av barnen har skrivits in på sjukhuset i veckan och ögon teamet ska se barnen ikväll och bekräfta allt och göra dem redo för operation imorgon. Sjukhuset har varit öppet i sommar, men stängdes i mitten på augusti och öppnades nu igen förra veckan. Det är goda nyheter att Ögonoperation öppnas upp imorgon, att vi kan se patienterna komma in igen.

Operationsteamet är redo och många av oss har arbetat förut och några inskolades förra veckan. Allt sterilt material är ombord och den sista lådan med sterilt material för våra ögon operationer, kom i helgen, just i rätt tid. Nu är vi redo. Vi har haft dagar av storstädning, genomgång av olika akutsituationer och maskiner och var allt finns och organisera oss för att vara redo. Vi har haft brandövningar, men också övningar på operation av olika slag.

Några här ombord har goda relationer med ett sjukhus här i staden, Bethany mission hospital. En grupp har åkt dit de senaste veckorna för att renovera byggnaden, måla väggar och ordna upp i lagerhuset. Det ser ut att vara ett fungerande sjukhus med operationsavdelning, steriliserings avdelning för instrument vård och två operationssalar. Många har åkt dit flera dagar med ett stort engagemang, jag fick möjlighet att vara där en dag för att måla väggar i en av operationssalarna. Det var jätteroligt att vara med och jobba praktiskt och ta på sig en overall. Vi fick äta tre mango till Fika, vilket var otroligt gott. När vi kom dit på morgonen så såg vi att den ena väggen i operationssalen var fortfarande fuktig och målningen ifrån dagen innan hade runnit. Teamet gick upp på andra våningen för att se vad som pågick och där såg man ett rör till toaletter som läckte. Vi gick också upp på taket (jag hängde på) och såg att regn vatten inte allts rann som det skulle och mycket av vattnet ifrån taket, rann ner på väggen, vilket orsakade denna fukt. Jag får rapportera vad Mercy Ships kunde göra, men de pratade om att renovera toaletterna och titta på takets om det finns något att göra där? Jonathan Bergagård ifrån Sverige (är här med sin fina familj), är en av dem som haft ett stort engagemang på denna plats, roligt också att en pastor få möjlighet att jobba praktiskt.

Jag fick också möjlighet att besöka en Lemur park förra helgen, massa olika sorters lemurer, kanelträd ( de skördar barken), kardemumma träd (skördar bladen), Eukalyptus träd ( med mjuk bark som man kan boxa på), Vi såg var det odlar vaniljstång, och fick se de stora Jack frukten. Jag tror Jack frukten är världens största frukt och den växer på stammen på ett träd, som choklad bönorna också gör.

Jag är tacksam om ni ber för oss och för våra små patienter, att operationen går bra och att de för tillbaka sin syn. Be också för föräldrarna och familjen, nu får de tillbaka en unge som tidigare varit stilla och bredvid sin mor, och nu när de ser, vill de uppleva världen och börjar springer runt, förstås en stor glädje.

Allt gott till er alla! Guds rika välsignelser / Anneli

Tillbaka till Africa Mercy

Jag är nu tillbaka till Afrika Mercy, ett skepp som varit mitt hem under flera olika tider och säsonger, senast i April -Maj då jag var ombord för att kontrollera alla ögon instrument mm.

På avresedagen hann jag med att äta lunch med Mercy Ships Svenska team och styrelse. Det kändes lite för kort och tiden går alltid så fort när man har trevligt. Dan-Sten Olsson kom och blev inbjuden till vårt bord och det var fantastiskt att få möta honom och se hans goda hjärta för andra människor.

Två fina vänner skjutsade mig till flyget och vi fikade lite och bad innan det var dax att säga hejdå och kramas. Det är alltid lite konstigt att åka och lämna saker bakom, men också med stor förväntan att åka och arbeta ombord igen.

Min resa hit gick bra, hade bara en timme tillgodo i Frankfurt och eftersom vi var redan 30 min försenad ifrån Göteborg, så förberedde jag mig på att ev. missa flyget. När flyger landade i Frankfurt så hade vi flygit in lite tid, bussen tog oss till terminalen och när jag gick in och till passkontrollen, så fanns där igen kö, Guds omsorg. Jag gick med raska steg mot A17 som var utgången, efter en ny passkontroll så fick jag gå ombord, bland de sista… jag satt mig tacksamt ner och fick tillbringa natten i en flygstol tillsammans med Ethiopian airlines.

Jag flög via Addis Abeba, fick se en fin soluppgång..

… och sen vidare till Madagaskar, Antananarivo. Där träffade jag två anda som också ska komma ombord och jobba med Mercy Ships. Miranto är crew från landet, han organiserar transporter och tar emot oss som flyger in och ska jobba med Mercy Ships. Han kom fram och hälsade så vänligt på mig och de andra två som kommit, han fixade så Passen fick de stämplar de behövde. När polisen var klar, körde Marianto mig till den nationella flygplatsen alldelses intill. Han tog min större väska som kommer att lasta in på bussen som åker till skeppet imorgon. Jag åt lite och sen checkade jag in på den lokala flygplatsen med Air Madagaskar och allt gick smidigt, landade vid utsatt tid i Toamasina, 19:45 tiden lokal tid.

Jag blev hämtade och skjutsad till skeppet, allt gick väldigt smidigt. Dörr till dörr tog 28 timmar. Det känns bra att vara ombord igen och träffa skeppsvänner och teamet. Ser fram emot att starta och öppna ögonsalen igen och fylla operationsrummet med vuxna och barn med gråstarr på båda ögonen.

Allt gott sålänge..

/Anneli

Barn med gråstarr i Sierra Leone

Global Mercy är världens största civila sjukhusfartyg och ca 50% av all personal ombord, jobbar på sjukhuset. Det är ett fartyg som rymmer 650 besättningsmän och vi kommer som långtids eller korttids besättning. Jag räknas som korttidsvolontär och är här ca 7 månader/ år. Korttidsvolontärer jobbar allt mellan 2 veckor till 10 månader, det är först när man skriver på och lovar att jobba ett eller två år, som man blir långtidsbesättningsman.

När jag skrev sist i min blogg, så hade Freetown oroligheter i stan med 1000 tals fångar som hade smitit ut ifrån fängelset. Nu när jag skriver så är allt lugnt och fint och man kan åka var man vill. Allt lungnade ner sig före jul och många fångar återvände frivilligt till fängelset för att inte straffen skulle förlängas ytterligare. Sierra leone är ett otroligt fint land som är värt ett besök.

Dr Bah från Guinea var vår kirurg i början av januari och han var en av de lokala kirurger som vi tränade ombord 2011 och 2019. Nu är han har som besättningsman och en av våra talangfulla kirurger som gått i våra ögon kirurgi träningsprogram. Dr Abram Wodome tränade honom, som själv blivit tränad av Dr Glenn. Dr Bah tränar 6 nya ögonkirurger varje år i Guinea och dessa nya kirurger blir Dr Glenns barn barns barn i denna tränings-kjedja. Helt fantastiskt.

De senaste veckorna har vi opererat barn med gråstarr, något som vi försöker göra varje år. Vi ser många barn med gråstarr runt om i vår värd men många barn i väst afrika har inte haft tillgång till en operation eller så har den varit för dyr. I Sverige föds flera barn med gråstarr varje år, men eftersom vi har så bra och regelbundna kontroller, så upptäcks gråstarr tidigt och de får hjälp med en operation.

Dessa veckor som gått har varit långa arbetsdagar då vi arbetat från morgon till kväll, men så fantastisk på många sätt att vi kan hjälpa barn och deras familj. Vi träffar alla barnen dagen innan de ska operera och vi kollar upp vad vi ska göra och bekräftar detta med anhörig. De skriver på ett papper som beskriver operationen och vilket öga vi ska operera. Vi markerar alltid med en tejp på pannan vilket ögon som vi ska operera och nästa dag möts vi nere vid ingången till operationsavdelningen.

Vi opererade en pojke som verkade väldigt autistisk i sitt beteende när jag först mötte honom, men det visade sig att han var både blind, döv och stum. Allt som vi gjorde blev en överraskning för honom och det var svårt att kommunisera. Hans unga morbror var med och höll sig mycket nära honom för att han skulle känns sig trygg. Han hade utvecklat gråstarr som mycket ung och såg bara ljus och mörker. Han hade nån sorts syndrom och hade aldrig lärt sig tala. Ingen i familjen hade haft råd att betala för hans ögon operation, men nu var han på skeppet, 10 år gammal. Vi startade operationen nästa dag och det visade sig att han också haft flera infektioner i sina ögon, med vår kirurg var beslutsam och på ett mycket skicklig sätt, kunde han öppna upp denne pojkes ögon och sätta in en ny lins. Vi satte ett förband på båda ögonen och han fick vila tills nästa morgon, då det var dax att ta bort förbandet.

Vi visste inte vad vi skulle förvänta oss när barn varit blinda sedan födseln, men när vi tog bort förbandet på denna pojke så började han titta sig omkring och hade nu för första gången ett leende på läpparna. Jag blev så rörd och glädjetårar kom. Han tog saker som vi lyfte framför honom och vi förstod att han kunde se mycket bättre än tidigare. När vår doktor undersökt honom så såg allt bra ut, han fick sina ögon droppar och Dr Paulius gick till nästa patient. Jag höll mig kvar och gick fram till pojken, sträckte ut mina händer med handflatorna uppåt och höll mina händerna vid hans ben. Han var snabb att ta mina händer och sen tittade han på mig. Han log och hans ansiktsuttryck sa allt som han ville säga, TACK så mycket! (tyvärr får vi inte ta kort på patienter)

Samma operationsdag så opererade vi en liten bastant tjej med mycket stark vilja. Hon var 6 år och också hon blind på båda ögonen sedan födseln. Hon var pratsam men gillade inte överraskningar. Operationen gick bra och vi satte förband på båda ögonen tills nästa dag.

Det var tidig morgon, kl var 7:30 och vi skulle ta bort förbandet på denna lilla flickan. Hon protesterade först och var inte alls sammarbersvillig, men när hon förstod vad vi skulle göra så gick allt bättre. När vi tog bort förbandet och täckte ena ögat, så höll doktorn upp två fingrar på 1 m avstånd och vi frågade hur många fingrar hon såg och hon sa två. Vi flyttade bakåt och var nu på två meters avstånd och hon såg även där de tre fingrar vi höll upp. Vi backade till tre meter och vi höll upp fem fingrar och det gick också bra. När vi backat till ca fyra meter höll vi återigen upp fem fingrar och då sa hon med pliriga ögon att hon såg sju. Vi alla skrattade till för hon var en liten busrolig tjej som också kunde skämta, så jag tror absolut att hon såg de fem fingrarna vi höll upp men ville busa till det lite.

När veckorna av gråstarroperationer på barnen är över, så är teamet trött men otroligt lyckliga, efter tre långa operationsveckor med blinda barn i narkos. Det är en härlig blandning av att va utarbetad och mycket lycklig på samma gång. Du känner i hela kroppen att vi gett allt vi kan, men resultatet av hårt arbete kunde inte få en bättre belöning än att barnen får se. Tänk att små blinda barn har fått livet förvandlat, de kan se fram emot en ljus framtid med familj och vänner, för nu kan de se. Det är denna belöning som är den bästa. Det är just den glädjen som gör att besättningen komma tillbaka gång på gång.

”Vi kan inte förändra hela världen, men vi kan förändra hela världen för en människa”

Mamadou blev vårt ansikte utåt, då media teamet tog bilder och filmade. Dessa bilder på honom får representera våra 26 barn som vi opererade dessa tre veckor. Mamadou, 8 år, såg bara ljus före operationen och var blind på båda ögonen. Han var där med sin mamma och det var med stor spänning och förväntan som hon lämnade över sitt barn i våra händer.

Operationen gick mycket bra och nästa dag var media teamet på plats för att se när förbandet skulle tas bort. Vi såg alla en söt liten pojke som satt kvar på sängen. När förbandet var borta, började han titta sig runt och när någon frågade honom om han kan se så sa han, YES. Hans leende var obeskrivligt och alla i rummet började klappa händerna. Tack Gode Gud att vi kan göra detta. Att man får vara en del av ett professionellt team som kan göra en insats och hjälpa en människa i taget.

Förra helgen hade vi en kvinnoretreat och många av oss kvinnor på skeppet samlades till lovsång och bön, samtal och undervisning om att Pausa med Gud. Det var väldigt tänkvärt och bra på många sätt.

Denna veckan och några veckor framöver så kommer vi att opererade vuxna med gråstarr igen. Jag har förmånen att få jobba som team ledare på ögonoperation, ett roligt och fantastiskt jobb med många olika scenarier där man också behöver hitta olika lösningar och ibland också hitta tid för samtal. Teamet samlas varje morgon kl 8 för att gå igenom dagen och att be tillsammans. Vi ber också för varje enskild patient före de kommer in till operationssalen.

Jag försöker ha vilodagar också emellan varven och ibland åker jag till havet för att bada, ibland sitter jag vid en poolen och vilar, eller bara stannar kvar på skeppet. Det är viktigt att få tid för återhämtning med vänner och att också vila både kropp och själ och se den gröna naturen. Ibland åker vi ut till stan om man vill byta kost en kväll och äta indiskt eller stenugns baka pizza. Det är också tillfällen att komma ifrån en stund och göra något annat med vänner ombord.

Gud är med oss i allt och jag så tacksam för att få vara här. Tack alla ni som ber för oss och vårt arbete. Gud är god!

/ Anneli Persson

Oroligheter i Freetown

Jag är just nu ombord på världens största civila sjukhusfartyg GLOBAL MERCY och här känns det mycket säkert och tryggt. Jag har varit ombord snart två månader och jobbar med att kordinera patientflödet av gråstarr patienter som kommer in till ögonoperation ombord. Jag jobbar som teamledare och mitt mål är att alla ska ha en plats och jobba som ett team.

Förra helgen blev jag inbjuden av fyra vänner och de frågade om jag ville följa med på en övernattning utanför Freetown. Vi skulle åka till en lite ort vid havet ca 1 timme bort från skeppet. Vi checkade ut en Mercy Ships bil tidigt på lördagsmorgonen och resan dit var jättesmidig. Vi körde ca 1 timme. Jag blir alltid så tagen av Sierra Leone och all vacker natur som detta land erbjuder. Vi åkte förbi färgglada människor, olika små byar mellan bergen och de fina kullarna sträckte sig lång långt bort. Någon har sagt att Sierra Leone är en av de vackraste länder i världen, kanske för att mycket fortfarande är orört men också med vyer som inga andra platser. Jag såg mycket fram emot denna resan och när vi kom fram visade sig att platsen vi bodde på såg ut som ett litet paradis.

Det var en lugn och fin dag och ingen kunde ana då att detta land har gått igenom krig och oroligheter under många år.

Vi verkligen njöt av friden och lugnet vid stranden efter en vecka av långa dagar och hårt arbete. Detta var belöningen… och jag kände sån tacksamhet att kunna åka till en plats som denna.

Jag sov gott den natten. Kl 6:30 på Söndag morgonen fick jag ett telefonsamtal ifrån receptionen och vi fick besked att det var oroligheter i Freetown och att vi skulle stanna där vi var. Jag förstod att det var något allvarligt som hänt och ganska snart så fick vi mer besked om vad det var frågan om. Det var kraftig skottlossning i västra delen av stan och ett flertal fångar hade flytt ifrån fängelset och hade gått in i ett militärt område för att stjäla vapen och ammunition. Tusentals fångar hade rymt tidigt på morgonen och några ledare utifrån ledde rymmningen. Det var också många andra fångar som följde med ut i friheten. Skottlossning blev ett faktum och flera dödandes. Vi fick senare veta att fängelset rymmer ca 600 personer, men omkring 3000 fångar hade rymt ( ej bekräftat). De lever under mycket svåra förhållanden i fängelset och missnöjet är stort, det känner sig inte trygga och säker och det är tufft att leva i föngelset.

Jag och mina vänner vid strandet förstod inte till fullo vad som var på gång, men vi visste att vi skulle stanna där vi var. Militär och polis hade blockerat alla vägar med stora stenar i Freetown och ingen kunde längre köra igenom stan. Kort därefter kom det order ifrån presidenten att hela stan och alla i landet hade nu utegångsförbud. Nu gick det inte att åka tillbaka, så vi bokade en extra natt på hotellet och väntade på vad som skulle hända.

En av våra chefer ombord råkade vara på samma ställe som dem grupp jag tillhörde och han blev den naturliga ledare. Han gjorde en chatgrupp för att vi alla skulle få samma information samtidigt. Han bad oss packa ihop så vi skulle kunna lämna stället om det behövdes efter 10 min och han bad oss också köpa 2 liter vatten var, att ha med på en ev resa tillbaka till skeppet.

Vårt patienthotell, Hope center ligger just i det området där de västa skottlossning var. Det ligger nära fängelset och nära den militära anläggningen som blev attackerad. Patienter och dagarbetare vittnade om att skottlossning startade runt 4:00 och slutade runt 9:00 på söndagsmorgonen. Det var en patient som packade sina väskor och ville åka hem mitt på dagen, men de fick honom på andra tankar och han förstod att det var mer säkert att vara där han var än ute på gatan.

Jag är idag mycket tacksam för att alla ifrån oss kunde vara i säkerhet. Ledarskapet visar än engång bevis på bra kommunikation med goda råd och tips och visheten under de västa timmarns som landet var i kris. Vi hade kontinuerliga fysiska möten och det blev beslutat att det var mer tryggt att stannade en extra natt än att åka in i Freetown , så vi skog läger och fick en extra natt i detta lugna paradis.

Vi vaknade tidigt nästa morgon och visste inte mer än att utegångsförbudet i landet lyfts och att det nu var fritt att röra sig under dagtid och de flesta vägspärrar var borta i stan. Det var två andra grupper nära oss och båda kom till oss och nu var vi 19 personer på samma plats.

President och ministrar i Sierra Leone hade kontaktat Mercy Ships och de undrade vad de kunde göra för oss? Vilken fantastisk gest, men relationen mellan oss är otroligt stark efter så många år. Svaret från oss blev att få hjälp med att transportera alla som kommit in till flygplatsen dagen innan, att hjälpa Hope center med det som de behöver och se till att vår grupp kommer hem säkert. Det gäng som kom in via Bryssel airlines, erskoterades till skeppet av poliser och militärer på Mondag morgon.

Det beslutades av vår grupp skulle evakueras kl 14:30 på måndagen. Två bilar kördes till oss ifrån skeppet och en bil var redan på plats, så vi lastade in all packning, vatten och alla hittade en plats. Vi låste alla dörrar innan vi drog iväg. Resan gick över förväntan och alla tre militära / polis säkerhets kontroller gick otroligt smidigt. Vi behövde bara säga att vi kommer ifrån Mercy Ships, så släppte de oss vidare med ett leende. Mam kunde se deras tacksamhet över vad vi gör för deras land..

Det var skönt att komma in genom säkerhetsgrinden och se skeppet igen. Jag kan säga utan att överdriva att helgens äventyr blev mer spännande än vad vi kunde ana.. men vi såg Guds omsorg genom allt och hans frid tog över. Tack för alla böner ni bett!!

Guds rika välsignelser /Anneli

Nyheter från BBC på engelska. En resume vad som hände förra söndagen…

Skottlossning 26 november 2023

Fakta om landets historia: ”Inbördeskriget i Sierra Leone ägde rum mellan 23 mars 1991 och 18 januari 2002, då det officiellt förklarades vara över. Inbördeskriget skedde på grund av vanstyre av landet med omfattande korruption och nepotism, bristande statsfinanser, fallerande demokrati, stor ungdomsarbetslöshet och brist på utbildning samt sargade familjestrukturer, ignorans över vad som skedde på landsbygden och en militär och poliskår som var dåligt utbildad, underbetald och som saknade disciplin. Konflikten förlängdes på grund av en diamanthandel som inte fungerade och till stor del var olaglig. Den förvärrade alla de ovannämnda problemen och bekostade stridigheterna.Under de knappt elva krigsåren dog cirka 50 000 människor, mängder av människor stympades och torterades och över 2,5 miljoner (mer än hälften av landets befolkning) blev internflyktingar(de tvingades fly från sina hem men befann sig inom landets gränser).^[1] Ett flertal FN-resolutioner antogs och en FN-trupp skickades till landet för att bringa ordning och stabilitet. Efter att kriget förklarades över har FN fortsatt arbetet med att återuppbygga landet för att det inte skall kastas tillbaka i oroligheter”. ( information från Wilipedia)

Eye surgeries onbord in Freetown

It is my third time to travel to Sierra Leone, to this beautiful country in West Africa. It is so green and the landscape is very hilly. I have not seen any Lions on the mountains jet, but many chimpanzees in a big rescue park just outside Freetown.

I was here last time for five months 2011 and so much have changed sense, mostly to something much better. God is good. The needs is still huge and it was pretty easy for Mercy Ships to fill the surgery schedule, so we needed to put patients on a waiting list to not lose them incase we or someone else can help them later in the future. God have his way to help all His people that He have purpose for.

Me, little Anneli and my friend Erin, 2011

It is a pleasure to come back to Freetown and get onboard to this big hospital ship, Global Mercy again. I arrived Friday October 6th and have been here 4 weeks already. It has taken me a longer time to settle in this time, I guess of many reasons. Many hello’s and meetings with old and new friends and some lovely time to catch up.

My first weeks onboard was together with the eye team at the eye clinic onboard. They do all eye exam, medical assessments and clear the patients to make sure everyone are fit for surgery. It was a good time and the team did great. It was some very difficult no´s though, but God reminded me to lift up my eyes and focus on Him and the purpose why I´m are here. It is easy to be overwhelmed and we like to help everyone. We can help one and one, and rejoice with the one we can help. I got a smile every time we could put their names in the scheduling book for a date for surgery.

”We can’t change the hole world, but we can change the hole world for one patient”

We have prepare and set up the operating room, make sure everything is ordered, that all items are coming in the right time or are onboard. It takes a hole villige to run this place and we are so depending on everyone of us. All departments have it’s role to play and it was very obvious one morning when one of our driver over slept.

We started the eye surgeries Monday October 30th, it was a great day. It was also my father’s 85th birthday. I don’t think I could give him a better gift that day than to work here and to help patients to receive sight. He was happy to hear from me that day and we could chat on FaceTime. To be away from family and friends can be hard specific days, but we can still communicate. We are so thankful for the great technic we have onboard and around the world today, to communicate online. What a gift. It was not so long time ago we needed to buy a phone card in the ship shop (10 dollar), find a free phone in the midship and dial 32 numbers to reach the one on the other side of the line… The phone card we needed then, last for 4 hours to a home phone in Sweden, or 20 min to a mobile phone… things have changed a lot.

Something I have recognize is the moment my soul lifts up the most, it is when the blind patients return onboard, when they will be lead in to our day of surgery unite, in to the operating room for this specific eye surgery procedure. To do this day by day together with the team, is my happy place onboard. I love to lead the surgery team, mentor, care for the patient and guide through the day to complete our surgery schedule. To see the eye pads be removed the next day and to celebrate sight, is priceless. It can never be payed back with money, the value to receive sight is a great gift for all patients and they will receive it for free. The moment patient receive sight, is when I know why I’m here and why God have called me to be here all kinds of days.

Working with the Bio medical technicians

I try to relax on the weekends and I went to a hotel with a pool on Saturday with a couple of friends. It was a lovely time to swim and rest. My friends and I traveled back on a K K (auto ritcha) and when it start to be little more traffic, the driver tried his best to be quick and the first one and he said to another driver.. ”they have patients to meet…” I had a smile on my face. It was not true and said that we can be in the line as the rest of the traffic… but maybe it was a good thing for him to say to go ahead of the line and be quicker… The traffic is not as crazy as I remember it was last time here. It is definitly less bad and broken yellow Taxi´s and more of this K K and motorcycle´s. It is not common to wear helmets but definitely many more who were it now. I remember a lady on a motorbike last time I was here, she had a helmet, but her dreadlocks was so big that her helmet was on her hair instead to covering here brain… so many scenarios here who easy give me a big smile.

We are some lovely Swedish people onboard right now and we gather often for swedish sweets or fika. We gathered last friday at Zimmermans cabin and we saw “På spåret”… ( to enter there cabin feels like to come home) we had a good evening together. We use to meet every second Sunday night as well… it is good to speak swedish.

Take care of yourself and help others! Bless you!

/ Anneli

Eye screening in Freetown

It felt so special to be back to Sierra Leone after 12 years. It was as beautiful as i remember and i saw River number 2 when I flow in to the airport and suddenly lots of memories came back. All lovely friends I met then, food and fellowship along the beaches but the thing who always have the biggest inpact on me is to witness blind people recive sight. It always feels like a miracle everytime and I can’t really understand what inpact it has personally, I can only imagine what it can be like to go from blindness to see again. We know it inpact not only the individuals, it inpact the family, church and the community.

I landed and the flight was plessent and nice after a pretty much straight way to Freetown. I payed the security pass and found the house outside the gate to check in to the bus who should take me to the boat. I took the seat next to a young lady and it was storm outside and lots of rain. I was glad to find my raining cost on the top of my bag and checked in my big bag and saw it more later that night.

When we came to the boat station, the storm was really heavy and the waves was pretty big. The boat tryed to come closer to the dock four times but the waves was to big to keep the boat stabile enought for us to go onboard. They decide to take our bags on a smaller boat and we asked for more some information and they told us to wait for the wind to calm down. It felt like I only know one who can calm the sea. Jesus, can you comr and help us?. They finally decide to come im with the boat and load all passangers after two hours. We went out on the long wooden dock and they took us one and one. Two person lead me the last bit, to the rocky floating dock on the end where the entry to the boat was. I observe that some passengers really like to turn around when lots of water from the waves came over us and when they saw the floating rocky dock. When i was standing there, I saw 4 seaman on a line and they took my hand and led me in to the boat safe. One follow me all the way to my seat in the front of the boat. We took off and it was a 40 minutes trip to the other sid. It was extremely rocky and i saw many people was really seasick. I kind of enjoyed the adventure but didn’t enjoy to see the some others not feeling good. I offer my hand to someone next to me who was really neevous and scared.

Judith and Ella came and picked me up on the other side and it was lovely to see them and stand on solid land again. A driver drow us to the team house in Aberdeen where i spend my time off work during this weeks here.

I was in Freetown for three weeks to work with Mercy Ships patient selection team as an eye nurse to se different eye problems and select the patients we can help. It is a big job and sometime very emotional when we need to say no, but this job also includes to pray for the broken and sometimes also cry together and ask God for a way forward. I witness many patients with very late stage of Glaucoma, it was very bad news for some and we can’t do anything without a miracle from God.

We was looking for bilateral cataract and we founded many blind who couldn’t see at all and came together with a cargiver, sometimes a young child who can’t go to school because of his care for a blind in the family.

It was big days but it really filled my heart to be here to help in this process, so they later can go to the ship for surgery. Mercy Ships goal is to restore vision and it is what I love to be a part of and why I come back.

Blessing to you all!

/ Anneli

Five weeks of eye surgery onboard Global Mercy

There is so many stories from the ship and i like to share a few of them. What i love most is the stories about transformation of patient but also how God touch us as crew and the stories why we are here. It is amazing to see how much the patient trust us and it suprice me every time i’m onboard how much peace the patients have to lay down in peace on a surgery table. They are so brave and I adore or patients more that anything else.

Mercy Ships charity is about restoration, a ship full of love and care and how God restore our hearts in different ways and bring hope in our heart, God can change the weather and God can also help us to go from a camp of disappointments to a camp full of hope.

We are many crew and daycrew onboard and I hope many more Africans will come and work with us in the future. We are a hospital ship and our mission is to help the poor, with different professional surgeries, free of charge. We know that without God’s hope and healing in all this, we are very small.

Five weeks of eye surgeries went really fast and actually, it was only 4 weeks for me ( got Covid and was isolated the first week). We have had a great team this year and i’m so thankful for my OR manager team and teamleader collegues that I have worked close to. I have been the team leader on paper, but the reality is that we have been three ladies in the same age, who have worked very close together, share working loads. We see the same things because all of us have a ophthalmic background. It is so helpful to be a few together when we train new nurses.

We need a villige to do this and i’m so thankful for every person who are here in the right time and in the right place. it is many departments and people onboard who are involved in this “Eye villige”. We need program designers, a screening team who prepere the way for the Eye screening, people who do eye examinations, pre and post operative care, a eye surgery team, sterilization team, medical supply team, management team, administration team, finance team, Gally and dining room team, board members and program designers.. transportation team, security, technical crew, biomedical technicians. Plumber, electrician, HR and the recruting team… national offices and all cooperation and donations.. and beyond.

The ophthalmic operation team always had lots of training going on onboard and also some courses offship in the past and the focus for this shorter field service have been to find our way to work onboard this new ship. It has been lots of “first time experiences” but we are so very thankful that everything goes well and has been so well prepered.

I have spend time to train a local nurse, Abdulaye Konte and he needed bastic training. He scrubbed in after two weeks and was independent after two days. It was amazing to see this man recive all teaching and tips so well and he soaked in all knowledge he could get and he was keen to learn more. This is what i love to see!

A blind 18th years old boy recived sight after his first surgery. Noone know how his prognosis was but he recived sight so the surgeon decide to do his other eye as well. It was a success and he can see well now.

Before we bring in the eye patients, we go through a checklist to see that everything is alright and prepered for surgery. The pre operative nurse check the medical status and put in four sets of dilatation eyedrops, to have a big pupil before surgery. When everything is ready, we always ask the patient if we can pray together before we go in to the operating room. Everyone i have asked, have said yes. They open up there hands on there lap and when i start to pray, all the other patients in the line do the same. The room become a prayer room and we pray together. Some patients pray load and some continue after I finnish my prayer. Some words that I use most is Salam or Shalom, God to bring peace, Isa, recive sight, God will bless your family and a God will give you a bright future. God is good and he will come with his healing over this patients eyes snd heart.

The OR team went out for dessert on Wednesday evening to celebrate this five weeks as a team effort. The restaurant we went to is called Chocolate bar and everything you order there, have lots of chocolate in it. Some friends found this Chocolate restaurant for some time ago and I love this little place. We was 19 people around a big table and everything we ordered, was so big and ritch and could easy be share. I had a vaffle with soft cheese cream, strawberries and chocolate.. and a shared it with one of out daycrew, it was so good.

We had four days of pediatric surgeries this field service as well and the youngest patient we had was 10 month and the oldest was 7. They all had cataract and everything went well. It is very special to help kids and for them to recive sight, because they now will have a future with a hope. This surgery will change them forever but it will also change the family. One of the 7 year old boys come together with his mother and his baby sister, when the surgeon exam him, Dr Paulius notes that this little baby also had cataract in both her eyes so our OR manager add her as well on to the surgery schedule. To have as many kids was not planned but we had the right crew and experience onboard to help this little baby too. I was so thankful that we could help this kids and I remember that my eyes was very teary when I heard about this fantastic news that we could order more supply on short notice and help this children.

The surgeries for the small kids always take longer time than adults. We normally do three kids / day and that is a full day of surgery. The kids need an anesthesia provider and a anesthesia assistent. Josefin L from Sweden worked with us in OR 5 and it was nice to be two Swedish crew who work side by side but ofcause with different professions. I had the great privilege to work together with lovely people this field service… I’m so blessed. I love to work with different nationalities, crew from Australia is so lovely and easy to work with. I recognize that the best way to work in this environment is to be a team player, plan well, continually communication with the team is very important and to have some fun too..

Thursday was our last day in OR and it was a full day as the other days. It is good to be busy and the team have really work hard to go through the program to finnish it in time.

When we have training, everything slow down and we know it is important to also take time for training, for us to leave knowledge behind when the ship leave the port.

I went out with my friend and collegue Natalie for dinner our last day and it was good to chat and catch up before she left. Natalie are one of the Aussies and she have been the second teamleader in the room. It has been really good for me to not feel alone with ophthalmic experiace, we have been many more with eye experiance this this year and it has been a great blessing to me.

We had a gathering that we call celebration of sight on Friday May 12th. It is a time when we invite all patients and caregivers from the first week, to celebrate restoration of sight. It is always a great time and my friend Clementine lead this event. It was really good and Koffee shared the bible verses about the blind man Bartalomeus and lots of the patient interact with his story. Bartalomeus was a blid person who begged for help and said to Jesus.. Jesus, have mercy on me. The thing is that many of our patients recognize themself im the story. The most beautiful thing in this story is that Jesus ask him “What can i do for you”, Jesus who is the master, become a servant in that moment. This is very powerful and use to touch the patients very much, specially the muslims. The story give another perspective who Jesus are. He is the king, but a servant king who like to help the other people, mostly the poor.

We also have lots of testimonies during celibration of sight. Most of this testimonies was full of thanksgiving and gratitude for Mercy Ships work and for our love and care. One older man stand out, he began to say that he expected to get some food at this celebration… fear enough.. he was hungry. I have never think about it in that way but ofcause, we should have some food prepered.. but he continued to say, “I got food in another way today, through the text from the binle that you just read”. He said that he had complained for his wife and she was tired of his talk and said, just go to this screening, I don’t want to listen to your complain any more… just go! He experienced help and was so thankful for iur love and care he felt, and he recived sight.

Thank you all onboard who have been involved in this five weeks of surgery! Special thanks to Merryl, OR manager, Kylie, OR clinical supervisor, Natalie assistent team leader and Justine OR ophthalmic nurse. Thank you Keren Furmaister, hospital director. Thank you Jennie who covered as a ophthalmic team leader my first week.

I couldn’t do this without you guys! Thank you God for your peace in the room.

Kylie, Merryl, Anneli, Natalie and Justine

”Then Jesus took the Twelve off to the side and said, “Listen carefully. We’re on our way up to Jerusalem. Everything written in the Prophets about the Son of Man will take place. He will be handed over to the Romans, jeered at, ridiculed, and spit on. Then, after giving him the third degree, they will kill him. In three days he will rise, alive.” But they didn’t get it, could make neither heads nor tails of what he was talking about. He came to the outskirts of Jericho. A blind man was sitting beside the road asking for handouts. When he heard the rustle of the crowd, he asked what was going on. They told him, “Jesus the Nazarene is going by.” He yelled, “Jesus! Son of David! Mercy, have mercy on me!” Those ahead of Jesus told the man to shut up, but he only yelled all the louder, “Son of David! Mercy, have mercy on me!” Jesus stopped and ordered him to be brought over. When he had come near, Jesus asked, “What do you want from me?” He said, “Master, I want to see again.” Jesus said, “Go ahead—see again! Your faith has saved and healed you!” The healing was instant: He looked up, seeing—and then followed Jesus, glorifying God. Everyone in the street joined in, shouting praise to God.”

Luke 18:31-43 MSG

With much love

/Anneli

Dakar ”field service nr 4/2023”

Det var otroligt speciellt att segla in till Dakar hamn igen och se alla välkända ansikten vinka till oss på bryggan där vi skulle stå. Inget av Mercy Ships skepp har stått på denna brygga tidigare men det kändes som en bättre plats och det var mycket lugnare än där vi stod förra året. Det var speciellt att se alla flaggor och glada ansikten som mötte oss och jag kände flera där nere på bryggan som tålmodigt väntat på oss. Vi var ett helt gäng som stod uppe på deck 10 och tittade ner när Global Mercy hittade sin plats vid bryggan. Seglingen tog 4 dagar och nu kunde vi äntligen binda fast skeppet med de stora enorma repen som snurrades fast vid bryggan. Detta är ett av Mercy Ships stora historiskt ögonblick. Att få se Global Mercy stora sjukhusfartyg göra sin första riktiga field service, blir fantastiskt.

När skeppet lagt till och vi kände att det var färdigt med firandet, gick operationsteamet ner till operationssalarna och började arbeta. Det var sån glädje i luften och vi lossade på alla band och desinfekterade allt en sista gång och placerade alla möbler och bord på rätt plats i salarna. Alla hade längtat efter detta… Tänk att äntligen vara på plats och börja vår fjärde field service i Dakar.

Vi hade också en stor brandövning ombord som involverade alla på sjukhuset. Vi övade också på ögonsalen då två fick i upodrag att spelade nyopererade och vi ledde dem ut. De blundade under hela promenaden ner och vi gick många trappor och kom tillslut ut vid landgången. Vi hade också en ”patient” som de bar ner på bår. Allt gick väl och övningen var klar på den tid de önskat.

Jag tillbringade mesta tiden på ögon salarna och har planerat hur vi skulle möblera våra operationsbord, mikroskop och maskiner på bästa plats. Det gäller att ha en bra logistik så att inte patienterna krockar med det sterila fältet som bör vara fritt ifrån spring. Jag jobbade några veckan, tiden går fort och vips, så var det dax att åka hem igen. Jag flög hem den 26 februari, och hade planerade att komma tillbaka ombord efter 5 veckor.

Jag kom tillbaka till Global Mercy på kvällen den 4 april och det första jag gjorde på första arbetsdagen var att gå ner till operationssalen för att åter igen ställa operationsbord, mikroskop och maskiner till rätts. Det var många detaljer som behövde fixas och jag fick mycket gjort denna dag och fick också hjälp av andra. Många tekniska detaljer ordnades av biomedicinska ingengör teamet och jag kände mig nöjd när jag gick upp till min hytt den kvällen.

Vi hade en obligatorisk testning av Covid nästa morgon och de kallade senare på mig och sa att jag hade testas positiv. De tog ett PCR test och tyvärr så var det också positivt. Jag tvingades packa allt på några minuter och fick sedan komma in i en isoleringshytt på deck 8 (8211). Det var en familjehytt med ett litet kök och ett fönster ut mot landgången. Där fick jag stanna under 10 dagar. Jag insåg snabbt att jag kommer att missa de första ögonpatienterna komma i och få sin operation gjord.. den första operationsdagen som jag arbetat 1 1/2 år för, och så kan jag inte vara där. Jag var såklart glad att jag hunnit förbereda så mycket dagen innan jag testades positivt. Jag kände mig trygg att ha ett gott team som fanns på plats och som jobbade den första veckan och tog emot de första patienterna…

Det var också jobbigt att inte kunna fira Påsken på skeppet, att kunna vara med på alla fina och roliga event some skeppets pastorsteam brukar organisera under påskenhelgen. Jag fick ändå gå ner till en samlingssal mellan 21-22, ett rum som dekorerats som Getsemane trädgård. Det var verkligen stämningsfullt och jag fick tillåtelse att vara där under en timme när alla andra gått därifrån. Jag försökte också att få tillåtelse att komma ut då det hölls en ”sunrise” lovsångsgudstjänst ute på deck 12, men tyvärr så hörde jag inget ifrån den plats där jag kunde vara, så jag gick in igen.

Det var en lång väntan att sitta o karantän, jag längtade efter att få börja jobba. Jag satt ofta vid fönstret och kunde faktiskt se de första ögonpatienterna gå upp från landgången och in i skeppet vid en historiska första operationsdagen, måndagen den 10 april. Jag såg också när de lämnade skeppet och även när de kom tillbaka med förband nästa dag. Den roligaste synen vara att få se när dessa patienter lämnade skeppet utan förband, då de snabbt gick ner på landgången och nästan sprang ut. Det var tydligt att de fått sin syn tillbaka. Vilken glädje att få se detta och det kändes som jag fått första parkett.

Jag tillbringade mycket tid till att se flera av de fantastiska filmerna om Jesus ” The Chosen”. Om ni inte har sett dem så kan jag starkt rekommendera alla 3 säsongerna med dess episoder.

Jag fick en rumskamrat i min isoleringshytt dag 8 och det var otroligt roligt. Karin var en pigg tjej ifrån operation och hon var trött och hade feber när hon kom. Skeppets pastorsteam hade annonserat en kommande film festival. De som skulle delta var tvungen att använda sig av fyra ord… Faith (tro), Favor ( favör), Focus och Forward (Framåt). Jag pratade med Karin om detta och om vi skulle skapa ett bidrag till film kvällen. När jag nämnde alla orden som skulle vara med, så sa Karin fel och sa Feber istället för Favor… vi skrattade båda till och tänkte att det var nog just detta ord som vi ska lägga till. Vi ägnade fredag kväll till att skapa filmen och den blev riktigt rolig. Det blev ett uppskattat bidrag under film festivalen.

Jag kom ut ifrån Isoleringen lördag morgon och några vänner var snabba att ta mig ut så jag fick se något annat den dagen. Jag var otroligt glad att se alla vänner igen Kroppen kan ställa in sig väldigt snabbt på olika lägen och när jag kom ut efter 10 dagar, så kändes det första timmarna konstiga, det kändes som jag gick på platser där jag inte hade tillåtelse att vara.

Jag njöt av friheten och kunde slappna av och njuta av långa promenader och jag gick även med några vänner och köpte glass.

Måndagen den 17 April fick jag äntligen börja arbeta igen och jag förberedde salen tillsammans med mina kollegor. När vi hade vår första team samling så bad vi tillsammans. Det var känslomässigt starkt att äntligen få vara där i detta speciella ögonblick… att får se ögonpatienterna komma in och hjälpa dem att få tillbaka sin syn. Vi hade ett fantastiskt bra operationsteam och det var roligt att se hur de operationssjuksköterskorna arbetade och gjorde ett fantastiskt jobb. Många operationssjuksköterskor jobbar med andra specialliter i hemsjukhusen, men här får de oftast pröva på att också assistera ögon. Ofta hittar dessa sjuksköterskor bra rutiner efter bara några operationer och en av dessa var svenskorna Christine och Susanne. När jag såg Christine assistera, såg det ut som att hon hade gjort det förut. Gud är god som skickar alla fina och duktiga människor hit till skeppet och vi gör alla det vi kan för att hjälpa de andra fattigaste som inte har råd att köpa en operation.

Christine Lannerås, operationssjuksköterska ifrån Sverige

Vi jobbade hårt och hade långa dagar förra veckan. Det som ständigt slår mig är att än om vi jobbar hårdare än vanligt, så gör vi det med stor glädje. De flesta arbetar som volontärer och glädjen att få vara här och se patienterma få sin operation och förcandlad, är en extra krydda. Det är väl det som jag skulle kalla är vår lön.

En yngre kvinna fick synen tillbaka första veckan och hennes kommentar var… ”oh, nu kan jag ju gifta mig i helgen”.

Tack för att ni följer mitt arbete. Gods välsignelse till er och tack för era böner.

/ Anneli

Seglar tillsammans

Jag är just nu ombord på Global Mercy och arbetar. Vi seglar just nu på Atlanten och på det stora djupa havet. Vi är på väg till Dakar och nästa field service. Vi var några som stod vi relingen idag och tittade ner mot det mörka vattnet. Vi funderade på hur djupt vattnet kan vara, men vi kom fram till att vi nog inte vill veta det… men tänk ändå vad mycket liv det finns under vattenytan. Idag har vi sett ”flying fish” och förstås många delfiner har hoppat och några har simmat bredvid ett tag, för att sedan vända om och simma tillbaka till sina delfin kompisar.

Africa Mercy och Global Mercy har stått bredvid varandra i Granadilla hamn sedan december månad. Fredagen den 10 Februari var det dax för båda skeppen att segla söder ut. Africa Mercy lossade bryggan vid 16-tiden och Global Mercy var iväg efter 17:00. Det tog inte så lång stund förrän vi var ikapp och tyvärr så mörknade det alldeles för fort, men vi såg ljusen ifrån Africa Mercy. Det märktes att många av oss var trötta första kvällen vi seglade och det blev en tidig kväll.

Jag tar gärna en sjösjuktablett till natten, inte för stt jag är sjösjuk utan för att jag vill kunna sova bra. Jag gillar att vara uppe tidigt för att kunna vara uppe vid bryggan så fort som solen går upp. Jag såg några lampor längre ut och förstod att det var Africa Mercy. Helt plötsligt började solen gå upp i horisonten, alldeles bredvid Africa Mercy. Det var en av de mest magiska ögonblick som jag har varit med om. Vi såg en val som hoppade upp och vi kunde se att vattnet sprutade upp när den andades ut, så häftigt! Jag hade en kikare med mig och kunde se det på ganska nära håll. Solen steg upp bit för bit och inom nån minut så var solen helt uppe och skapade ett helt fantastiskt ljus. Dessa två fartyg hade haft stort avstånd till varandra under natten, men personalen på båda skeppen styrde oss närmare och närmare varandra under tiden jag stod där.Runt 9-10 tiden vara skeppen bara några hundra meter ifrån varandra. Det var helt fantastiskt att segla så tätt och jag tror det är första gången som två Mercy Ships fartyg faktiskt segla tillsammans på detta sätt. Skeppet höll förstås en avstånd av säkerhetsskäl, men vi var ändå nära nog att höra röster och skrik ifrån det andra skeppet.

Efter en stund så sa vi hejdå till Africa Mercy. Båda kaptenerna på skeppen bad en välsignelsebön över sitt syskonskepp. De tutade flera gånger till varandra och vi önskade varandra wn säker och god färd. Klockan var runt 10 på förmiddagen och vi åkte längre och längre ifrån varandra. Vårt gamla skepp skulle hålla en helt annan rutt än Global Mercy, det var inte helt logiskt i min mening, efterson vi båda skulle ju söder ut.. När jag var på bryggan så frågade jag just varför vi inte kunde segla närmare varandra under hela seglingen, men det fanns förstås olika tekniska anledningar till det och den största anledningen är just att vi är två helt olika skepp med olika tekniska förutsättningar… På sen eftermiddag kunde jag fortfarande se Africa Mercy långt bort vid horisonten.. häftigt ändå.

Dagen var ledig ifrån jobb men istället full av observationer på havet och många av oss stod på deck 10 flera timmar och bara tittade ut på havet. Vi såg en hel del delfiner som lekte och hoppade. Jag såg också nån hajfena och flygande fiskar. Några såg stora sköldpaddor och fler valar. Det är lugnt och skeppet gungar väldigt behagligt.Flera av oss satt på filtar och bara njöt av det vackra vädret och den fina utsikten. När vi satt där så kände vi hur skeppet krängde och började byta riktning, nån hade sett en övergiven båt och styrman ville kolla om det var någon kvar i båten. Jag tog fram kikaren och såg en gummibåt med motor, men hela framdelen hade kollapsat. Det såg ut som en livbåt, men ingen var där, bara massa skräp som låg i båten… När man får se tomma båtar på dessa viset, så börjar man ju också förstås undra vad som hänt och om någon olycka hade skett med människor inblandade. Jag träffade Marteen som är en van sjöman ombord, han sa att det är vanligt att man ser övergivna båtar på havet lite nu och då.. tyvärr ganska ofta i dessa vatten. Ibland kan man också se båtar som någon byggt upp som om de sitter människor i båten, men i själva verket är det bara för att förleda kustbevakningen, när de själva kör ut med en båt full av emigranter… (detta är en helt ny värld för mig, men förstås också verkligt…).

Det var klarblå himmel och helt vindstilla där vi satt… det var helt underbart. Jag tog flera pauser och gick ner och klädde om efter väder… Dagen började rätt kylig, men bara efter några timmar så var det så varmt och skönt… på dessa timmar hade jag hunnit byta kläder 5 gånger… så jag log för mig själv och sa att det kändes som man var en liten flicka på 4 år som gillar att byta kläder varje timme… precis så var det. Mina vänner började fråga mig hur många gånger jag bytt kläder och helt plötsligt blev det en rolig grej…

På kvällen samlades vi några stycken för att spela Quiz tillsammans. Vi är flera lag på max 5 deltagare och vi brukar hålla till i cafeet, så också denna gång. Det var olika frågor om allt möjligt och vårt lag höll till vid utkanten av cafeet, så det var riktigt många som ville hjälpa oss :-).. vi fick ihop 35p/50p, så vi var inte sämst i alla fall…

Jag steg upp tidigt på Söndag morgonen för att se soluppgången, men det var så mulet och regnigt att jag gick in tillbaka till matsalen och åt frukost. Vi fick en jättefin frukost och jag satt länge och pratade med människor som var där… vänner kom och gick.

Kl 10:00 hade vi lovsång och bön på deck 11. Det var ett helt gäng som sjöng och i slutet tog vi bort alla stolar, så det skulle vara plats för barnen att dansa. Det var många som var där och det var mycket speciellt att lovsjunga på öppet hav.

Jag hade lunch med alla 6 svenskar ombord och senare hade jag också en fikaträff med en god vän, jätteroligt att få tid att prata. Vi spelar mycket spel på kvällarna och idag bakade vi tillsammans. Senare på dagen hade vi också jobb team träff med jobb prat och Legtetto spel, Fika har blivit en tradition här på måndag eftermiddag hade vi hemgjorda kolakakor och två goda äppelpajer.

Jag gick upp till deck 10 efter middagen och var tillsammans med några gamla mercy ships vänner. Vi tittade ut på havet och såg flygande fiskar.. Jag och några vänner promenerade senare runt deck 10, det var superhärligt … jag fick ihop 8.6 km idag. Tiden går så otroligt fort här och det är redan morgon.. vi står utanför Senegal och strax framme i Dakar… så häftigt!!

Eye screening in Dakar

I arrived to Dakar for more than a week ago and it feels like I have been here so much longer. I have enjoy every second of it. Reunion is one of my favorite thing and it is so fun to spend time with Ria and the country screening team. Some of the teammembers was new for me, all with lovely personalities who have completeed the strenghen the team.

My friend Ria picked me up from the airport on Thursday January 25th after the most smooth flight and passport control. It was so nice to see Ria again. I enjoyed our car drive, a good time to chat and catching up. It is around an hour driving from the airport to the appartment where the team stayed with three fun and lovely roommates..

My job started already the next day when we train all daycrew who will join the eye team. The training was localted at the HOPE CENTER, just 10 – 60 minutes from the appartment, dipending of the trafic. Me and my collegue Woody spend 3 hours together with the day crew, Alioune, Sangone, Samba och Mor was there. We shared some facts about the eye, overview of Mercy Ships mission and lots of talks about patient flow and how to say no to patients. We had a fun time checking each others eye vision.. pretending we was almost blind.

My new colleague Ella came in early on Saturday morning and it was fun to finally met her. She will take on the role as the eye team manager. Me, Woody and Ella talked about eye stuff almost the hole day, but I also had a really nice walk by myself in the morning. I walked on a very quiet streets and there was no cars and so much more quiet than it use to be. I passed some young boys playing football on the street. I walked along the seaside and saw a small beach where I sat down on a rock and had a important talk with God.

I met the country screening team on Saturday night and we had dinner together. There was a time to reconnect to old friends, but also a time to meet some new team members as well..

Sunday morning is one of my favorite times of the week. I did a long walk this morning as well and I sat down och the same rock as yesterday.. I also picked up some beach glas and chat with interested people around me. I passed the Lagon hotel a place i like, where a part of my family stayed when they visit me for thee years ago… Lots of memories came up in my mind when i passed there, it was so special to have them here in Dakar, and also for them to see my work and to visit me onboard. They came in the right time.. just a few days later there departure, the ship was closed for visitors because of the covid situation and the world start to close down February – March 2020…time flies..

Woddy, Ella and myself had a long working day on Sunday too, but we also had a buisness lunch with Ria and Judith. Later i met a very close friend from the ship, Clementine. She was in Dakar with the hospital chaplaincy team for a week of training. I invited Clementine and her new colleague Irene for tea and we had a good time. We shared some stories and had a time of prayers before we said ”see you on the ship”…

The eye screening was planned month before I came to Dakar. Eric, Ria and the screening team had organized the screening sights and put on adds on radio ect. It is a big job to prepere something like this and I like to shout a big thank you guys and for your willingness to work together with the eye team. We are so thankful for all support we got.

DAY 1 of eye screening: YOFF 30/01/2023

The first team start the mornig already 6:00 and I was in the second car who went 6:45. We was late because of some bad traffic but started as soon as we could. We saw many patients sitting on chairs in the shad. The first screening day use to be little confusing at the start, but we was inproved after some adjustment in the patientflow. Me, Ella and Woody all start to screen patients ouside and after some time, Ella and Woody went inside for the secondary screening and a better exam. The country screening team had some patients too and we was done late that day, all happy but tired!

DAY 2 of eye screening: PIKINE 31/01/2023

We was a little better organized the secound day and the patient flow was much better. I really enjoyed to be in the middle of all this and I felt that i needed to pinch myself to know that this for real. I love to be here as a team and we can be in Africa together as professionals and give hundreds of patients advide and send in people to be scheduled for cararact surgery to recive sight. We saw people who wa blind because of many reasons… dence cataract, late Glaucoma or many many patients who have had a simple infecton who have turn the eye completely scares and the cornea is white and no light can pass in to the eye.

I saw two small boys and one lead the other. They was around 10 years old and the older one had no vision at all and his eyes was no longer visible, we call it Phtitis bulbi. The other boy had bilateral Glaucoma and an abnormal eye with a really bad cornea on one eye and the eye had poped out with bad scares on the cornea. He could see with the other eye though, but i think his eye pressure will infect that eye as well sometimes in the near future. I saw them go away together. The boy who saw a little bit, lead the blind boy, who hold his hand on his brothers shoulder and walked behind him. I looked at them when they walked away and I was touched about the picture of this two boys and I thought about there future. I took a deep breath and then continued my eye screening.. I have many pictures of patients that i need to say no too, but to see healthy eyes who need glasses or cataract patients who can recive sight through surgery, give me happiness.

DAY 3 of eye screening: KEUR MASSAR 01/02/2023

I was standing under a tree durning screening to have as much shade as possible, to have a chans to see in to peoples eyes. I look at the iris movement, how clear the cornea are and what i can see in the pupil.. If the pupil are white or not transperent. All patients who is a yes, will be sent in to Ella and Woody for a better examination. I love the first screening procedure and something I have done alot in the past. We know of experiance that the eye team need to see 3000 patients at the primary screening, to schedule 300 patients for surgery, it is 10%. It meens that most of the people we see will accually be a NO.

DAY 4 of eye screening: RUFISQUE 02/02/2023

I will always remember this day as the most fun day. I worked with a team but close to Mamy and she was so much fun and have a big sence of humor. She had the most beautiful way to comunicate with the patients and most of the had a big smile when they went home… and some was laughing. She have a big voice and at one point she talked to someone in the crowd at the waiting area and everyone was laughing load. I couldn’t undestand what she was talking about but she love to see people smile. What a gift!!

I observe one lady who came and go and she passed us so many times. She had a bright yellow dress and she had a big smile and had some coversation with Mamy as well. Just before lunch, she came to me with a bag of popcorn. She smiled and I think my smile was evan bigger than hers because I love Aftican homemade street popcorn and i was so hungry after hours of screening. I had a little pause and shared some popcorn with the team who worked around me and.. When she saw that, she came back with another bag of popcorn and asked me to keep it 🙂 so funny. We got some nice pictures and i will never forgot the blessings it can be to recive popcorn from this “popcorn mama”

This was also the day when we saw most patients and the patient flow was very good. The place where the screening was located, was an old hospital where the roof was so bad that it look like it should collapsed any second. The secondary eye screening was on the second floor but everything went well, thank God. It was a plan to build a new hospital close to the old hospital and I observed a new building beside the hospital.

DAY 5 of eye screening: DENI MALI GUEYE 03/02/2023

This screening sight was the one who was most far away from Dakar portside. We hit the road early in the morning and the traffic was nit bad at all., Patients was already there waiting for us and somebody was already screened by Ella who went with the early car. I took over from her and the sun started to be so bright that it was almost impossible to see in the pupil so i asked for a solution and Eric found a small room close to where i was located. We didn’t have so much to do, so I could see that we can use the time to walk them in one and one into that room and close the door, to have a better chans for a good screening of the eye. This room was great and i could easy see and I gave many advice before we send them home.

It was our last day of eye screening for this time and it was also the country screening teams last day of screening and follow ups. This team have travel around Senegal and Gambia and have screen at many different places, and I heared there was only two hotel who had hot water in the shower. This team have done an amazing job! They have prepared and schedule our patient who will recive surgery onboard. Mercy Ships does not just leave the country, we have a country engagement team who stay some years after the ship sail to a new country and a new port.

We had dinner together that evening. The screening teams celebrate successes and we shared some great stories together. Ria, the Bos, had a encouraging talk to everyone around the table and she is so loved and valued by her team. We know that it is not always fun and easy days to do this work, but we celebrated Gods faithfullness this night and the unity in the team. God is good!

I love to take some time for myself too and journal the best parts of the day. When i was on my way for a walk this morning, friendly people always come up and like to talk and walk along side. They ask about my name and where i’m from. I look a long walk this morning and a new guy show up and liked to pay for a cup of street coffee and give me, I coundn´t say no. He asked my name and i use to say that my name is Lilli when i’m in Africa.. he like to keep me safe and walked by my side until I told him that I like to sit and write my newsletter. He was little sad and I think he like to spend the day and married me 😃.. well, Africans are really friendly and he was a very caring. I said goodbye.

I relax mostly today and had a buisness lunch with the eye team together with some people in the team.

I have enjoy Africa and Senegal, Dakar. The plan have change for me though, so i will fly to Teneriffe tonight 3am and be back to ship tomorrow morning. It will be very nice to join the OR team and reunite with good friends.. more soon…

Ögonscreening i Dakar / Förbereder Global Mercy för färd mot Afrika…

Jag reste till Teneriffa i slutet på november och kom till Granadilla hamn på Teneriffa där Global Mercy stod. Jag flög in och såg skeppet strax innan flyget skulle landa. Det var en häftig känsla att se det stora nya skeppet från luften. Jag möttes av två vänner som kom ner för landgången när jag kom. Det var så otroligt roligt att återse varandra och de hjälpte mig upp med väskorna. Jag fick en hyttplats och träffade sensre på mina kollegor och vänner som jag inte träffat på ett tag. Det är så speciellt med återseenden, en av mina favoritsaker i livet. Jag gick ner till sjukhuset ganska snart efter jag kommit ombord. Nu kan man äntligen se att de arbetet som besättningen gjort ombord det senaste året, börja bli klart.

All personal från Africa Mercy och Global Mercy

Detta nya fartyg rymmer 650 besättningsmän och har 6 operationssalar och 200 vårdplatser. Vi har under drygt ett år förberett hela sjukhuset ombord, och ni kan förstå att det är mycket jobb att starta någon nytt. Det är som att bygga upp ett helt sjukhus med vårdavdelningar, operationsavdelning, ögonklinik, steril central, förråd, röntgen avdelning, lab och sjukhusapotek. Allt material har tagit emot och över 10 000 individuella operationsinstrument var beställda till operationsavdelningen. Alla dessa instrument är laser märkta med QR-kod och efter diskning, scannas koden och en etikett kommer ut med instrumentets namn och var det hör hemma.

Africa Mercy & Global Mercy

Båda våra fartyg, Africa Mercy och Global Mercy står just nu bredvid varandra i Teneriffa och Granadilla Port. Det var en fantastisk syn att se Africa Mercy komma in i horisonten i början på december. En stark regnbåge visade sig på himlen den morgonen, något som Mercy Ships har fått vara med om vid flera viktiga tillfällen, även denna gång. Africa Mercy såg regnbågen över Global Mercy, en mäktig syn att se regnbågen över oss när båda skeppen skulle återförenas igen och vara på samma plats för andra gången. Regnbågen för oss är en symbol på Guds löfte om hans trofasthet och Hans förbund mellan Honom och allt levande på jorden.

Det var så fantastiskt att få återse det skepp som jag hastigt lämnade när Covid spred sig som en löpeld i världen under mars 2020. Nu fick jag återse det… det var ju nästan 3 år senare… Många barn ombord på Global Mercy hoppade och dansade och välkomnade Africa Mercy med höga rop. Många av oss hade flaggor i olika färger och jag vajade den svenska flaggan, det var en speciell stund att senare kliva på det fartyg där man bott.

Jag är så glad att vi snart ska få starta upp ögonoperation igen, efter nästan 3 års väntan. Jag var ombord 1 månad vid denna resa, 26 november – 21 december och syftet var att förbereda de två operationssalarna och kontrollerade att vi fått alla ögoninstrument. Nu vet jag också att allt sterilt material är beställt och på väg.

På detta nya fartyg har vi 2 stora operationssalar som är tänkt för ögonoperationer. Vi kommer att mest göra gråstarr operationer, med en metod som vi kallar MSICS, Manual small incision cataract surgery. Det är en suturlös förfinad ECCE teknik som är snabb, billig och mycket bra metod att använda i Afrika. För en van kirurg tar det ca 5-20 minuter, beroende på erfarenhet. Vi har också en Phaco maskiner ombord som är donerad, med den kan man använda samma ultraljudsteknik som vi använder oss av i Sverige. Denna metod är mer kostsam för de lokala klinikerna, men används ibland på skeppet till yngre patienter. Vi opererar också barn i Narkos. Små barn med gråstarr är ganska vanligt att vi ser i Afrika. Ibland upptäcker vi dem försent, men vi gör allt för att de ska kunna se igen. Gråstarr hos barn finns också här i Sverige, men eftersom barnavårdscentralerna gör regelbundna kontroller på nyfödda, upptäcks detta oftast väldigt tidigt. Det är ca 50 barn som föds med gråstarr i Sverige. Med den fantastiska sjukvård vi har i vårt land, är det möjligt att opereras dem tidigt, vilket ger en mycket större chans för dem att få synen tillbaka.

Snart reser jag till Afrika igen… då till Dakar för att arbeta tillsammans med ögon teamet. Skeppet är inte där då, utan vi kommer att jobba i Dakar med omnejd, och har ett uppdrag att hitta de ögonpatienter som vi ska operera ombord i April – Maj. Vi är 3 personer i ögonteamet, men kommer också samarbeta med screening teamet som redan är på plats i Senegal. Detta lands baserat screening team i Senegal, har redan åkt runt på 11-12 platser i landet för att hitta patienter med behov av en operationer av olika art, men nu är det ögons tur.

Jag kommer att packa med mig min ficklampa och min solhatt. Jag ser fram emot att möta patienter som vi kan hjälpa, men det kommer förstås också vara ett nej för många. När vi börjar med screeningen, kommer jag går igenom kön väldigt fort och ibland kan jag se upp till 200-300 patienter på ca 2 timmar. Jag lyser snabbt i ögonen och tittar efter gråstarr i pupillen, jag tittar också på iris rörlighet och söker också klara hornhinnor utan ärrbildningar. Dessa tre saker avgör om det är en patient som vi kan ta in för vidare undersökning i vårt mobila undersökningsrum. Det är mycket spännande att jobba i Afrika och allt kan hända, ibland blir det inte som man tänkt, men det är ok. Oftast brukar allt lösa sig tillslut. Det viktigaste under denna resan är att vi hittar alla blinda människor som vi kan hjälpa att få tillbaka sin syn, Jag vet hur glada och tacksamma det brukar vara när de kan se igen och ljuset kommer in i ögat… och in i själen igen… det är detta som vi kallar för livsförvandlande operationer. Det är många patienter som har en ”halleluja moment” då de utrycker sin tacksamhet…

Det nya fartyget Global Mercy är snart redo för att göra sin första större insats i Afrika. Planen är att lämnar Teneriffa och Granadilla hamn Q1, och åka till Dakar. Det roliga är ju att jag är där när skeppet kommer in… 🙂 Mercy Ships har haft ett fantastiskt lands-baserat team i Dakar under flera år, då kommer vi stå där tillsammans på bryggan och vinka och välkomna in detta skepp med all sin besättning. Jag vet att vi kommer ha på oss Afrikanska kläder i olika stilar och personalen som varit i landet en tid, kommer klä sig i olika dressar med samma sorts tyg, som en lokal skräddare sytt. De brukar vara jättestiliga. Jag ska försöka ta med mig en kikare… Vilken härlig syn det kommer att vara att återse varandra igen när skeppet kommer in i hamnen!! .. detta är något som jag längtar till.

Global Mercy kommer att tjäna de fattiga med gratis sjukvård i Dakar fram till juni…

FAKTA: 5 miljarder människor i världen har inte tillgång till säker sjukvård, det är 2/3 av världens befolkning. Vi vet att det finns drygt 25 miljoner människor i världen som är helt blinda pga gråstarr. Sjukvården finns inte eller är för långt bort, men den största orsaken är att man inte har råd. Här i Sverige opererar vi ibland de som ser ok, men på skeppet är de helt blinda och måste ledas in till skeppet och operationssalen. Våra världar är bra orättvis, det är med stor tacksamhet som jag kan få vara med och göra detta tillsammans med sjukhus teamet ombord. Jag är också otroligt tacksam för era generösa gåvor och bön för Mercy Ships arbete… tänk att vi kan göra detta tillsammans i Mercy Ships regi.

Tack för allt stöd ni visar i omtanke och böner. Gud är med oss.

kram /Anneli

Ge en gåva till min resa

Global Mercy i Rotterdam 2022

Det har gått en veckan sedan jag kom hem ifrån ett stort och innehållsrikt event i Rotterdam. Skeppet seglade in till denna fantastiska stad den 26 februari. Jag stod då på bryggan tillsammans med tusentals andra och höll i en liten Mercy Ships flagga.. Jag vinkade så gott jag kunde. Min kompis Mirjam såg några vänner på skeppet och skrek ut deras namn och viftade med armarna… i nästa stund hör jag också Silke skrika till på skeppet och även hon viftade med armarna i samma takt. Global Mercy snurrade 360 grader på vattnet, innan de lades an mot bryggan i ”cruse terminal”. Några av besättningen kom in till terminalen, där det var dukat till en välkomstfest, som innehöll tal och sång, tyvärr var allt på Holländska så jag förstod inte så mycket. Mercy Ships delade ut några ”minnestavlor” och vår kapten Taylor fick också ta emot lika många…

Välkomnar Global Mercy to Rotterdam, 26 feb 2022

Detta event har varit planerats under en lång tid, många team har varit inblandade och planerat, man visste inte om det skulle kunna genomföras eller inte pga ökad spridning av Corona efter jul. Eventet blev av och det har varit helt fantastiskt, en tid som vi alla inblandade var mycket glada för. Global Mercy stod i Rotterdam under 16 dagar (26 feb – 14 mars) och syftet med besöket var att marknadsföra Mercy Ships, men också rekrytering och att skapa relationer. Många fick komma ombord på skeppet och medverka på olika dags-event. Parallellt med detta, så fick över 12000 personer möjlighet att gå en guidad tur, fika och prata med oss och ställa frågor…

Jag jobbade som ”event crew” och var också guide, men hamnade mest i det området där guidade turen övergick till ett tält, ett hemtrevligt område där man kunde sätta sig ner och fikade. När de trodde att allt var över, det var då som jag (och andra event crew) dök upp och kollade läget och frågade hur deras upplevelse av skeppet varit. Det var otroligt intressanta samtal och många hade tårar i ögonen och ville förstås själv arbeta ombord. En äldre man sa, varför gör ni allt gratis, ingen entree avgift och jag får inte ens betala för fikat? Jag sa till honom att det är riktigt, vi kräver inget… det ända vi vill ha är att ni uppskattar det vi gör och pratar gott om oss, då kommer också gåvorna in. Det är glada och engagerade givare som vi vill ha, inget tvång.

Mercy Ships hade ett mycket fint besök en dag av ”Her Royal Highness the princess Royal” från UK. Prinsessan Ann är patron för Mercy Ships international, en ambassadör och talesman för vårt arbete. Princess Ann kom ombord den 4 mars och det var mycket speciellt att se bilder och lyssna på vänners intryck av hennes besök. De var alla mycket beröra av att se hennes engagemang och den tid hon gav vid besöket. Jag fick se en glimt av henne när hon gick ut och gick ner för landgången.

En dag när jag arbetade som event crew, så pratade jag med en ung tjej som hade varit ombord när Anastasis senast var på besök i Rotterdam. Hon var mycket tagen av det besöket som barn och hade där och då bestämt sig för att börja läsa medicin som vuxen. Den längtan hade aldrig släppte henne och nu fick hon komma ombord på vårt nya fartyg. Hon var nu klar läkare och skulle göra sin specialist utbildning… det syntes i henne ögon att hon var inte där bara för att va på eventet, utan för att se det nya fartyget och känna på hennes längtan och kallelse som hon haft sedan hon var ett barn.

När jag jobbade min sista dag, kom Dr Wodome och hans fru ner till det tältet där jag var. Dr Wodome är min vän och en av de unga ögonkirurgier som lärts upp på skeppet av Dr Glenn Strauss, men som nu tränar och är mentor för andra. Dr Wodome har idag lärt ut denna speciella manuella gråstarr teknik till 35-40 Afrikanska ögon kirurger. 20 av dem ögonläkarna, är idag riktigt bra kirurger och 6 av dem tränar andra. Det blir ringar på vattnet och de blir fler och fler. Dr Wodome byggde upp sin ögonklinik i Togo efter att han var ombord Africa Mercy 2011. Han utförde 2000 gratis gråstarroperationer till de fattiga på sin klinik i Togo under 2021. Han har en fantastisk Robin Hood tanke, alla som är rika får betala kostnaden själv. Jag är så stolt över honom och hans arbete i Togo, det är en fröjd att jobba tillsammans.

Jag arbetade totalt 8-9 dagar som ”event crew”, men närvarade också på flera dags event som representant / styrelseledamot, bla på den Skandinaviska dagen. Det var en dag då vi samlades Mercy Ships folk och företag från Sverige, Norge och Danmark / Färöarna. Det är grymt att nationer som varit i krig i historien, kan komma samman på detta sättet. Det var ett stort event och jag höll också ett litet tal på 10 min om mitt arbete i Sverige och hur det är att arbeta ombord som operationssjuksköterska. Vi hade senare också styrelsemöte tillsammans med alla de skandinaviska nationerna, en mycket speciell samling med stor framtidstro om gott samarbete.

De Skandinaviska nationella cheferna och dessa länders ordföranden

På lördagen den 5 mars hade vi en svenskträff med middag på kvällen. Det var en jättefin stund med god mat och många fina minnen ifrån olika tider. Vi hade några med oss som var med när Anastasis började sin mission, vi fick höra berättelser om ”fisk undret” och om hur mammorna hjälpte varandra under de första åren ombord. Vi satt och åt i en gammal kvarn, det var god service och efteråt kom ägarna och gav oss en del av dagskassan som en gåva till Mercy Ships arbete… helt fantastiskt.

Jag var också bjuden till Stena eventet. Här samlades vi med fokus på samarbetet mellan Stena RoRo och Mercy Ships gruppen som byggt och designat Global Mercy. Det var härligt att återse alla vänner från Stena RoRo, många har blivit mina vänner genom samarbetet som vi också haft med Mercy Ships Sverige. Jag talade även på detta event i ca 10-15 minuter och fokus var förstås tacksamhet över deras engagemang och stöd i Mercy Ships arbete.

Staffan, Per, Jim och Robert (Rickard online)

När jag höll mitt lilla tal, så delade jag också en av mina favorit historier från Benin 2017, en solskensberättelse om syskonen Jaqui, 9 år, Marie, 6år och Elodie, 3 år. Jag hittade dem under ett träd utanför vår ögonklinik en tidig morgon, de hade alla gråstarr. De skrevs in på vårdavdelningen på skeppet någon månad senare och vi opererade dem på samma dag. Pappan följde med barnen och var med och vårdade dem hela tiden, han fick också lära sig att hantera ögondroppar som barnen skulle få tre veckor efter operationsdagen. De var superduktiga! Vad vi inte visste då var att barnens mor Amina blev opererad 20 år tidigare av Dr Glenn Strauss på Mercy Ships första skepp Anastasis.

3 siblings all with catarcts passed down from their mother who had eye surgery with mercy ships in 2001.

I Rotterdam så träffade jag många fina Mercy Ships vänner och det var många härliga återseende. Jag lärde också känna nya människor med stor passion för Mercy Ships arbete. När jag arbetade som ”event crew” fick jag möjlighet att prata med många, men jag fick också bekanta mig med teamet som hade samma arbetspass som jag. Många var från Holland och det har en personligt som liknar vår, men deras arbetsmoral är otroligt stor och de älskar att arbeta och tjäna andra. Det var mycket inspirerande att se deras engagemang och interaktion med människor de mötte, de är också mycket rak med varandra och man vet var man har dem. Vi hade en WhatsUp grupp som fylldes upp med många meddelanden under dagarna, och många gånger så var det teamledaren som saknade personer för vissa pass, oftast speciellt behov av fler guider… När frågan kom, om det fanns någon som kunde fylla i ett pass, så kom det ett positivt svar inom några minuter… villigheten var otroligt stor och arbetspass fylldes med glädje. Det var med stor tacksamhet som vi alla gjorde vår del i att besökarna skulle få en så fin upplevelse som möjligt.

Jag fick möjlighet att vara i Rotterdam under 16 dagar. Det var många långa dagar med hårt arbete, men det var också otroligt många fina stunder och återträffar med goda vänner. Jag är glad och tacksam för Mercy Ships gör. Med detta nya fartyg Global Mercy kommer kapaciteten att fördubblas och bara på detta fartyg kommer det finnas möjlighet till nästan 200 sjukbäddar. Vi kommer att kunna operera på 6 operationssalar samtidigt och också bedriva poliklinisk operationsverksamhet, då patienten går hem samma dag. Sjukhuset är otroligt stort och har en yta på 7000m2. 650 besättningsmän kan bo och arbeta här.

Just nu i skrivandets stund, är Global Mercy på väg till Teneriffa och kommer senare under våren att åka till Dakar för ytterligare ett event för Afrika. Jag vet inte när jag kommer att vara ombord nästa gång, men jag längtar redan och tackar Gud för hans plan är den bästa. Han har kontrollen och allt blir till det bästa om han får sköta tidskalandern.

Ett stort tack till alla ni som stöder mig personligen, för er uppmuntran, era böner och ekonomisk stöd. Utan er skulle jag inte kunna göra detta. Jag är så tacksam för er! Min styrka och drivkraft kommer ifrån Herren, som skapat himmel och jord. Honom vill jag sätter mitt fokus på och hålla blicken på Jesus, som älskar oss mer än vi kan förstå.

Vill du stödja mitt Mercy Ships arbete? STÖD ANNELI

Allt gott och Guds välsignelse!!

Kram /Anneli

Nyhetsbrev, december 2021

Jag vill skriva några rader till er. Det har varit en lång väntan för oss alla och man trodde att epidemin var över, sen börjar den igen… Jag har längtat mycket efter att kunna åka ut till missionstjänst igen och har under hösten varit på två resor med Mercy Ships regi som har fyllt mitt hjärta med mycket glädje. Jag åkte till Senegal i oktober för att medverka i ett ögonprojekt. I november månad var jag ombord på det nya fartyget Global Mercy. Läs gärna vidare, jag berättar om mina resor nedan…

Min första resa var till Senegal i mitten av oktober, där jag hjälpte till med ett spännande ögonprojekt. Målet med detta projekt var att operera de patienter som fortfarande var kvar på vår väntelista när Fartyget Africa Mercy var tvunget att stänga ner mars 2020 pga Covid. Vi var ett team ifrån Mercy Ships som åkte ner till Dakar och vi hade lite olika ansvarsområden. Jag jobbade mest som operationssjuksköterska, men hade också ansvar utanför operationssalen och koordinerade sterilt material och patientjournaler.

Vi arbetade konstant under två veckors tid, från morgon till sen kväll. Vi hade tre lokala kirurger, Dr Badiane, Dr Marie och Dr Lena, kirurger som varit ombord under några veckor i ett träningsprogram som Dr Glenn höll, för att slipa deras operationsteknik. Det var ingen västerländsk kirurg som rörde dessa patienter, utan alla blev väl omhändertagna av den lokala sjukvårdspersonalen. det var dessa tre kirurger, som opererade alla dessa 111 patienterna ifrån sitt eget land.. Alla kirurgerna opererade samtidigt på samma sal och ibland hade vi även några patienter som satt på några stolar och väntade på sin tur. En av sjuksköterskorna på operation hette Hady, hon hade också varit på skeppet och jag hade varit hennes mentor några dagar. Det var hon som ledde patientflödet från operationssalen och hon gjorde ett mycket bra arbete. Vi hade en fullt team av lokala sjuksköterskor och vårdare som hade sin plats i kedjan och de tog hand om patienten från stunden när de registrerade sig, till de åkte hem. Prada gav alla bedövning och hon gjorde det kanonbra för jag tror ingen behövde extra bedövning under operationen.

Dr Badiane, ögonmottagningen. Prada i röd halsduk. Dr Lena i grå huvudbonad.

Jag kände mig så stolt över teamet och att allt gick så bra, det var en fröjd att se de lokala kirurgerna och sjuksköterskorna arbeta tillsammans med oss som kollegor. Vi bildade ett mycket bra team och jag kände mig mycket glad och fylld av inspiration när jag åkte hem. Jag tänkte, detta vill jag göra fler gånger!

Jag kom hem en onsdag och vilade en dag, för att sedan tidigt nästa fredag morgon bege mig till Belgien och Antwerpen för att kliva ombord det nya fartyget Global Mercy. Jag stannade i Antwerpen i 4 veckor och jag kan intyga, tiden går mycket fort när man har roligt och nu är jag hemma igen efter 2 månaders arbete utomlands.

Mercy Ships grundare Don och Deyon Stephens kom ombord under tiden jag var där, paret som grundade Mercy Ships 1978… Jag har träffat Don och Deyon ett antal gånger så gick jag fram till dem och denna gång så tryckte Don min arm hårt och sa med mycket kärlek i ögonen, oh Anneli, ögonsjuksköterskan och den förra Sverigechefen… vi känner varandra och har träffats många gånger… Jag fick möjlighet att prata lite med dem, det var en kort men fin stund som jag lägger in i min minnesbank. Don hade senare ett samtal med sjukhuspersonalen, han är en fantastisk person med många drömmar och visioner. De höll båda ett mycket fint tal vid en morgonsamling och delade också lite av deras historia ifrån Mercy Ships födelse och när de gjorde i ordning det första skeppet Anastasis… Saker gick inte på räls då, men allt kom på plats mer och mer som det också blir för Global Mercy, Gud är god och Han är större än oss!

Global Mercy är inte så mycket längre än Africa Mercy, men är betydligt bättre och smartare byggd. Det är ett högt och mäktigt skepp med 11 våningar, ett helt fantastiskt skepp. Sjukhuset är otroligt stort och vi kommer att ha gott om plats. Det känns jätteroligt att vi snart få ta detta stora skepp till Afrika, men först så ska skeppet utrustas och det tar sin tid. Det är mycket kvar att göra och vi vet inte riktigt hur lång tid som behövs, men det kommer att bli en härlig syn att segla till Afrika och in i Senegal igen. Tyvärr kommer nog inte jag att kunna segla in men skeppet då, men jag gälds med dem som kommer att göra det. Det är ca 160 personer ombord just nu, med fokus att utrusta och installera allt som kommer in med olika containrar. Det finns ca 650 bäddar för besättningen och över 200 bäddar för patienter. Min hytt var mycket större än jag är van vi, rummet har två bäddar med gemensam toa, och jag hade också ett stort fönster, vilket gav rummet en helt annan rymd.

Det var en stor ära att komma ombord och samarbeta med operations teamet som jag känner sedan länge. Jag var ombord under 4 veckor, packat ögon instrument och gjort i ordning över 50 så kallade galler. Galler är större set med ca 15-20 instrument i varje operationsgaller, som behövs för en specifik operation. Jag vet att det kom över 10 000 olika instrument till olika specialiteter, och fler måste beställas för att vi ska kunna arbeta på sex salar samtidigt. Jag har också märkt upp olika skåp på operationssalen för att veta var de ska förvaras och vad vi behöver beställa när vi drar i gång igen.

Lokalerna på vårdavdelningen är så mycket bättre och mycket större. Sjuksköterskorna kommer att ha mycket bättre plats för övervakning och en stor glasruta finns mot vårdavdelningen så man kan se allt som händer, utan att behöva vara i rummet. Det finns också mer plats för arbetsrum, vilket vi har saknat på Africa Mercy. Operationsavdelningen har 6 operationsrum, bättre uppvakningsavdelning och även ett rum för bedövning och blockader. Fartyget är stort och jag gick vilse många gånger innan jag hittade rätt i alla slingrande korridorer, men så glad att äntligen se detta nybygge som vi väntat på så länge…

Förutom jobbet på skeppet så gick jag också ut på promenader med mina vänner och i helgen gick jag i det vackra områden i Antwerpen. Det är många judar som bor i denna stad och diamantslipning och försäljning har varit en av de större exporterna i landet. När jag går i dessa kvarter, känns det nästan som man är i Israel, man möter många finklädda och vackra judar i gamla kvarter. Jag var inne i några hantverksaffärer och hittade lite material till ett enklare broderi. Jag började brodera en bonad på skeppet och jag satt några kvällar med vänner och vi handarbetade på lite olika projekt… Vi samlas också till spelkvällar, vilket jag också gillar. Vi har spelat ”Mexican train” eller Legretto med hela operationspersonalen… ett intensivt spel… men riktigt roligt!

Innan jag åkte hem så tillverkade jag en adventskalender till mina arbetskompisar. Det var mest som en liten överraskning men jag hade så roligt när jag gjorde den. Det började med att jag fick ett litet uppdrag av Merryl att hämta några ryggsäckar som man kunde vika ihop till en kub. Dessa skulle vi ha hängandes på operationssalen ifall vi skulle behöva utrymma och ta med oss något viktigt. Jag hämtade dessa väskor och tänkte, det skulle ju vara lite roligt att göra något kul med dem. Sista lördagen jag var ombord, så åkte jag in till Antwerpen och köpte massa småsaker, typ enklare spel, Origami papper, choklad ögonglober, choklad, kola, lucia-ängel mm. Jag hade även med mig servetter som det stod fika på. Jag packade allt i dessa olika väskor och skrev datum 6 – 24 på dem. Jag åkte hem den 5:te, men på morgonen den 6:e så hittade mina arbetskompisar detta och hade stått länge och funderat vad det vad för något.. när det äntligen förstod så brast alla ut i skratt… De blev så glada och för denna lilla uppmuntran. (se bild längre upp).

Jag har också under året jobbat på min bok och också arbetat som sjuksköterska på en ögonklinik i Göteborg. Jag har njutit av en fin sommar och har också bytt bostad, så jag bor nu i Fiskebäck i en 2:a. Jag hyr denna lägenhet i ett hus som också har en fin trädgård. Det är helt underbar miljö och Gud är så god som har välsignat mig med denna plats som jag får kalla mitt hem. Jag åkte på en kort resa upp till mina hemtrakter i Robertsfors och hälsade på goda vänner, jag delade mina tankar i församlingen, berättade om mitt arbete på Fyndet second hand, och var också med på församlingens 100 års jubileum. Jag umgås med min familj och vänner så mycket jag kan, vilket är en fantastisk glädjekälla för mig. Just nu så trivs mina blommor lika bra som mig i Sverige och jag tackar Gud för ett fint och innehållsrikt år där Gud välsignat i det lilla och det stora.

Jag vet inte hur nästa år blir, men längtar är stor att åka ut igen såklart… men Gud har påmint mig om att vi ska fortsätta lita på att han leder oss i allt och att vi ska leva i tro, utan att se… Gud vet vad vi har framför oss ( 2 kor. 5:7). Jag tittade i min andaktsbok i morse och orden jag läste grep tag i mig på ett speciellt sätt. Denna text är hämtad ur #Jesuskallarpådig, sid 374.

”Min plan för ditt liv avslöjas framför dig. Ibland verkar vägen du färdas på vara stängd eller så öppnar den upp så smärtsamt långsamt att du måste behärska dig. Sedan, när tiden är inne klarnar plötsligt vägen framför dig -utan att du har ansträngt dig. Helt plötsligt säger Gud – Det som du längtat efter och arbetat för, ger jag dig som gåva om du följer mig”

Jag önskar er Guds välsignelser i allt ni gör!!

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!!

Stort Tack för era böner och support under året!

Allt gott till er!! KRAM / Anneli

Ögon projektet i Dakar

Salaamaalekum ( Salam elikum)

Det var nästan ett år sedan som jag fick höra att Mercy Ships skulle göra en insats och åka tillbaka till Dakar och operera de gråstarr patienter som vi fick avboka när skeppet stängdes mars 2020. Covid satte stopp för mycket, men skeppet var kvar i Dakar en tid men åkte iväg med hopp att återvända så fort det kunde. Skeppet är inte i Senegal ännu men planerar att komma hit snart, vilket känns väldigt roligt. Det har tagit mycket tid att förbereda detta project och många delar som skulle planeras, men nu är vi här..

Detta ögon projekt, skulle göras på ett lokalt sjukhus. Mercy Ships blev involverat och ett lokalt team skulle leda detta ögonprojekt. Landet har upplevt många svikna löften och tappat tilltron och vi förstod att de är mycket glada att se att vi fortfarande håller våra löften och fortsätter vårt arbete för våra patienter!

I skrivsndets stund ( 2 november) sitter jag i skuggan under ett sol tak och hör Atlantens brus. Vattnet och havet är ett par hundra meter bort ifrån mig och just nu vilar jag mig efter 14 mycket intensiva dagar med jobb från morgon till kväll. Jag och min vän Missy har just varit och badat och lekt i vågorna, så underbart. Vattnet är strömt men det känns ändå mycket säkert att bada i, men ibland tar vattnet tag om benen och då är det bara att stå still tills strömmen passerat. Missy gick ut lite längre än mig, men vi nådde hela tiden botten vilket kändes säkrast.
Det är många som surfar i vågorna och jag slängde mig också i vågorna och hängde med en bit in mot land, ibland fick man hoppa upp och blunda när de största vågorna rullade in, för att inte vågen skulle skölja över en fullständigt. Afrika är så rik på naturupplevelser och denna strand är så vacker, sandstranden sträcker sig säkert flera kilometer. Hästar med vagn passerade ofta och de har sin egna liten väg längst vattnet.. just nu är det många som joggar i vattnet eller så springer de barfota i sanden, ett smart sätt att träna på.. ser härligt ut.

Operationssalen var stor, så vi rymde tre operationsbäddar med ett mikroskop till varje operationsbord. Vi hade fyra patienter inne på salen samtidigt, ibland fem, tre opererades och två satt på en brits och hade fått bedövningen runt ögat och satt nu och väntade. Jag undrade vad de tänkte, men det var ingen som såg nervös ut av patienterna, snarare en stor förväntan på att få hjälp. Det var otroligt roligt att jobba och man såg hur alla var vana att arbeta kollektivt. Afrikaner älskar att göra saker ihop, vilket jag gillar också. En bra sak med detta är ju att ingen patient behöver vara ensam och om något skulle hända så finns det alltid snabb hjälp att få.

Förra veckans arbete var otroligt intensivt, man stöp i säng efter sena middagar. Det var fantastiskt inspirerande också, att få se patienterna komma tillbaka till oss, känns så speciellt. Första dagen var det 20 patienter inbokade, men några uteblev. Man undrar ju varför de inte kom, men min gissning är att de inte har transport pengar, ingen tillit, några hade redan fått sin operation av en annan organisation och några tackade nej för de inte ville.

Jag tittar igenom journalerna varje dag så inget missats.

Vi gjorde 15 operationer första dagen, en dag som började lite struligt innan alla hittat sin plats. När vi jobbat några timmar så kom min teamledare in till mig på operationsavdelningen och ville att jag skulle komma ut och styra upp det hela. Jag tyckte att ett team möte skulle lösa förvirringen, så att alla skulle veta sin plats och vad alla i teamet skulle göra. Dr Badiane ägde projektet så han kallade in alla till ett möte, när jag kom ut så var allt löst och det var mycket mer fridfullt än innan. Det är många stationer som behövs i denna kedja och det tog nån dag innan vi hittat det rätta flödet, normala jobbar vi ca 6 månader med samma team och nu var det bara för en vecka. Det är ju inte så konstigt att de första dagarna strular lite och utmaningar känns många, men efter ett tag så hittar man flödet och rutinerna och då känns det väldigt välsignat och värt allt.

Vi fick nästan allt sterilt material donerat och alla linser skulle räknas in varje dag innan vi lämnade platsen. Allt stämde sista dagen och det var såklart en lättnad att se att siffrorna stämde med antalet som var kvar med antalet som vi använt.

Jag var med när vi tog bort förbandet på patienterna dagen efter. Det var en fröjd att observera dem att prata lite… Jag kan ingen Franska men man kan alltid säga, sava… sava bien några gånger så får man veta om det bra eller om de har ont. Mal?, grand mal?…har du ont? Har du mycket ont? Om patienten har ont så beror det oftast på att man har högt tryck i ögat efter operationen. Detta är något som vi ser inland och det går att åtgärda på plats.

Mariama och hennes bror opererades samma dag. Mariama fick se sitt barn för första gången!

Mariama är 27 år och blev blind när hon var 4 år. Hon opererades samma dag som sin bror och båda fick tillbaka synen. Mariama såg bara ljus och mörker före operationen, hon hade sin mor som ledsagare. Mariama hade också en dotter på 10 månader som hon aldrig sett, men nu kunde hon se henne. Hon kom till kliniken tillsammans med sin mor, nu gick hon hem själv. Hon är nu fri att göra allt hon önskar! Vilken glädje.

Patienterna får tid för ytterligare återbesök efter 1 vecka, en månad och två månader. Då kollar man synen och trycket… men de hade ingen tryckmätare på kliniken så de kände trycket med hjälp av fingrarna på övre ögonlocket ( patienten blundar) om trycket är högt eller lågt så är ögat mjukt eller hårt.. jag brukar känna det också men när jag är i Sverige mäter vi mer exakt vad trycket är med en sk tonometri.

Detta projekt var unik på många sätt, eftersom det var de lokala kirurgerna som opererade alla patienter. Dr Badiane är den unga läkaren men visioner och driv, han har också kontakt med hälsoministern och dess avdelning för deras godkännande. Dr Lena är den försiktige men ändå den mycket bestämda läkaren som vill stå på egna ben, men som också finner stort stöd i Dr Marie. Dr Marie Clemence var den trygge och fridfulla som hade många års erfarenhet av ögonsjukvård. Dr Lena kallade Dr Marie för ”min storasyster”. Detta är väldigt intressant för dessa tre har en bra relationer och känner varandra, de har redan en mentor i Dr Marie, vilket är fantastiskt. Hon har i en mentortjänst som hon knappt verkar veta att hon är i.. Dr Marie gjorde 54 av dessa 111 patienter med 0 komplikationer. Tänk om hon skulle kunna få de resurser hon behöver för att lära andra operera, hon skulle bli en jättebra mentor. Då tänker jag framförallt på att hon behöver ett bra mikroskop med en extra sidoocular för att assistera. Patienter har hon gott om, men endast ett galler med trasiga instrument och inget sterilt material.

Dr Marie Clemence, Dr Lena och Dr Badiane.

Jag skulle gärna vilja göra om detta, att åks ut igen och arbeta tillsammans i det lokala sjukhusen är otroligt roligt. Jag vet inte hur vägen dit är men jag vet att Gud har den bästa planen och den bästa tajmingen. ”We walk by faith, not by sight” är en text som funnits med mig under hela min tid med Mercy Ships. Ibland ser vi inte nästa steg, men vi går i tro för Gud har lovat något bättre och större än det vi kanske ser just nu…

Be gärna lite extra för de lokala sjuksköterskorna och kirurgerna att de får den utrustning och material de behöver för att operera, för att ge hoppas på en ljus framtid. De är mycket duktiga kirurger och har fantastiska talanger i att ta hand om patienter med ögonbesvär i Senegal. Jag är mycket stolt över vad jag såg och att se dem utföra alla operationerna själva var den bästa väg att gå! Det finns många saker som jag tar med mig efter ett projekt som detta, det var såklart utmaningar men de positiva sakerna värderar jag mycket högre och något som jag bär med mig hela livet. Tänk att få vara del i ett projekt som för landets ögonsjukvård framåt, något som hjälper, inte stjälper. Det finns en bok som heter ”when helping hurts”, en bok som lyfter fram organisationer som skänker saker som landet själva producerar, eller producerar sjukvård, och inte tänker på att hjälpa landets egna kreativitet och företagande. Jag vill inte vara del i att skada ett lands kreativitet, är man inte vaksam kan man göra otrolig skada. Vi kommer in utan tanke på produktion, Mercy Ships vill gå hand i hand med landet och och arbeta för utveckla den lokala sjukvården och den kunskap som redan finns. Vi vill att de lokala kirurgerna opererar, inte vi… Vi vill att de lokala sjuksköterskorna gör jobbet, inte vi.. Vi vill vara mentorer när det behövs, det är dessa kirurger och sköterskor som är kvar när vi åker till nästa land, vi är bara kvar i landet en kort tid i förhållande till deras långsiktiga mål och strategi för sitt arbete, med målet att hjälpa människor få tillbaka sin syn.

Nästa gång jag skriver, är jag ombord det nya fartyget Global Mercy. Mer om detta inom kort…

Uppackning av lådor i containern… Dakar

”Herren är min herde, mig ska inget fartas… Han vederkvicker min själ .. han leder mig på den rätta vägar” Psalm 23

Jag kom fram till Dakar på måndag kvällen den 18 oktober. Det var väldigt varmt ute och det påminde mig om var jag var när jag gick ut från flygplanet och in till flygplatsen … hettan och fukten slog emot mig, en fuktig hetta som är otroligt varm. Det känns väldigt konstigt att flytta så snabbt från ett ställe till ett annat, att gå från din dörr på morgonen och plötsligt vara i ett varmt land några timmar senare.

Jag behövde vänta ganska länge på mina väskor, man blir alltid så glad att se sin väska för det är så komplicerat att förlora eller ha den försenad. Jag växla pengar medans jag väntade på väskorna. Jag blev verkligen lättad när jag såg mina väskor, speciellt den med medicinsk utrustning och alla Infessions aggregat. Jag hade väntat på dessa sterila slangar en vecka och de kom på torsdagen innan jag skulle åka. Jag hade upptäckt att dessa slange saknades och de beställdes i sista minuten ifrån Holland. Det kändes som en lättnad när jag hade dessa 200 IV-slangar (infusionsaggregat) i huset och dessa transportera alltså med mig på flyget från Göteborg. När jag skulle checka in, spg hon att det var bara en väska betald och jag hade två. Hon förklarade att personslen i i informations disken hade inte börjat ännu så det fanns ingenstans att betala, så denna extra väska fick komma med gratis.

Allt gick bra i tullen, jag fick en stämpel i mitt pass och … det enda papper som de var intresserade av var mitt PCR -test. Jag behöver inget visum för att vara här som svensk medborgare och jag kan vara här i tre månader om jag skulle vilja…

Jag bor på ett hotell och alla i teamet har varit i karantän i 48 timmar. Jag skrev ut några patient journaler och andra dokument och organiserade mycket under min karantän… det var riktigt skönt att ha fullt upp, men kunde njuta av att jag hade en balkong på mitt rum för att hämta lite luft.

Jag och en annan teammedlem, min vän Beger från Benin, kom ut från karantänen samtidigt och han log när vi träffades i matsalen. Linda, som är vår teamledare, sa till oss att komma ner till matsalen om testet var negativt, jag var där redan när Beger kom. Han kom närmare med ett leende och höll upp sitt PCR -test högt i luften och sa, jag är inte gravid. Vi brast ut i ett stort skratt tillsammans och vi gjorde en selfie. Jag var inte gravid heller … haha. Så hörligt att PCR testerna var negativa, det känns så skönt att vara ute igen!

Beger är inte gravid!

PCR test var negativ.

Vår container har suttit i hamnen en längre stund… men släpptes äntligen förra måndagen och det var en enorm lättnad. Ett bönesvar! Containern kom in till Senegal för många veckor sedan och den starka solen och värmen gör att containern blir otroligt varm inuti. På grund av värmen var vi inte säkra på hur mycket det hade infekterat vårt sterila material. Det första vi såg var en stora låda med ögonmediciner, vår ansvarige apotekare rekommenderade oss att kasta all medicin och inte använda dem, så vi lade hela denna lådan åt sidan. Det var verkligen tråkigt att veta att vi inte kan använda dessa läkemed, de såg så oskyldiga ut allt behövder förstöras på grund av att de förstörts i värmen .. det kändes så hemskt men vi var tvungen att släppa det. Dr Badiane kommer att köpa all medicin vi behöver lokalt så det kommer att bli bra.

Den stora containern står på HOPE center där vi brukar ha våra patienter. Denna plats brukade fyllas av patienter som har opererats på fartyget eller väntar på operation ombord. Det känns så otroligt tomt nu, ingen Martha som springer och fixar. Hope centret har fortfarande ett säkerhetsvakter dygnet runt och de hjälpte oss att öppna den förseglade dörren på containern. Det var ett större jobb än jag hade flrvöntat mig. Vi behövde en riktigt stor tång för att bryta den stora görntrpden som förseglade dörren in till containern. Det var jättekul att se vad som fanns i lådorna… det kändes som jul!

The Container are located at HOPE CENTER

Jag och min vän Missy, också en kollega från skeppet, är här också. Det känns jättebra att vara två operationssjuksköterska i detta project. Vi tittade igenom allt sterilt material och organiserade alla intraokulära linser i storleksordning och efter utgångsdatum. Strax innan jag lämnade Sverige, hörde fick jag en stark tanke som inte lämnade mig och det var att jag behövde ta med zip lock plastpåsar. Jag tog alla jag hade i mitt kök och la dem i väskan där jag hade annat material för projectet. Efter en tid öppnade jag denna väska igen och såg alla dessa zip lock plastpåsar som jag hade lagt och insåg då hur mycket plats de tog. Jag bestämde mig för att ta ut dem … men det kändes som att mina armar och händer var magnetisk … Jag ville bara lägga tillbaka dem igen och mina händer svingade tillbaka och jag lade alla zip lock påsar tillbaka i bagaget igen. Jag tänkte mycket på dessa Zip lock påsar under tiden jag flögoch jag frågade Gud många gånger varför jag skulle ta dem med mig … Igår kväll insåg jag plötsligt att jag behöver massor av plastpåsar av denna modell, för innehållet i några av lådorna var mycket smutsigt och dammig efter en lång resa och de skulle inte gå att ta in materialet direkt in på operationssalen. Vi tog med oss allt detta till hotellet. När jag och Missy packade upp lådorna igen, torkade vi av alla lådor först och tog ut några den sterila påsen och slängde orginal förpackningen och lade alla sterila förpackningarna i dessa rena plastpåsar … Det är ett bra sätt att skydda dem från damm och från fukt. Tack Gud för att du är i varje liten detalj!

Jag är så glad att vi är ett team!

Jag är verkligen glad att vi är ett team för detta projekt. Vi tar med oss olika försigheter och erfarenhet och vi spelar alla en viktig roll. Dr Badiane äger projektet och vårt Mercy Ships -team är bara här för att stödja var han än behöver oss. Dagarna var verkligen en success och vi gjorde 111 gråstarr operationer på 5 dagar.

Tack för ers böner under detta dagar vi var där och arbetade med detta ögonprojekt i Dakar. Det var en fantastisk upplevelse

Herren är vår herde! / Välsignelser, Anneli

Uppackning av lådorna i containern…

”Herren är min herde, mig ska inget fartas… Han vederkvicker min själ .. han leder mig på rätta vägar” Psalm 23

Jag kom fram till Dakar på måndag kvällen den 18 oktober. Det var väldigt varmt ute och det påminde mig väldigt mycket om var jag var när jag gick ut från flygplanet och in till flygplatsen … hettan och fukten slog emot mig, en fuktig hetta som är otroligt varm. Det känns väldigt konstigt att flytta så snabbt från ett ställe till ett annat, att gå från din dörr på morgonen och plötsligt vara i ett varmt land några timmar senare.

Jag behövde vänta ganska länge på mina väskor, man blir alltid så glad att se sin väska för det är så komplicerat att förlora eller ha den försenad. Jag växla pengar medans jag väntade på väskorna. Jag blev verkligen lättad när jag såg mina resväskor, speciellt den med medicinsk utrustning och alla Infussions aggregat. Jag hade väntat på dessa sterila slangar en vecka och de kom på torsdagen innan jag skulle åka. Jag hade upptäckt att dessa slangar saknades och de beställdes i sista minuten ifrån Holland. Det kändes som en lättnad när jag hade dessa 200 IV-slangar (infusionsaggregat) i huset och dessa transportera jag med mig på flyget från Göteborg. När jag skulle checka in, så hon att det var bara en väska betald och jag hade två. Hon förklarade att personslen i informationsdisken hade inte börjat ännu så det fanns ingenstans att betala, så denna extra väska fick komma med gratis.

Jag bor på ett hotell och alla i teamet har varit i karantän i 48 timmar. Jag skrev ut några patient journaler och andra dokument och organiserade mycket under min karantäntid… det var riktigt skönt att ha fullt upp, men kunde njuta av att jag hade en balkong på mitt rum för att hämta lite luft.

Jag och en annan teammedlem, min vän Beger från Benin, kom ut från karantänen samtidigt. Linda, som är vår teamledare, sa till oss att komma ner till matsalen om testet var negativt, jag var där redan när Beger kom. Han kom närmare med ett leende och höll upp sitt PCR -test högt i luften och sa, jag är inte gravid. Vi brast ut i ett stort skratt tillsammans och vi gjorde en selfie. Jag var inte gravid heller … haha. Så hörligt att PCR testerna var negativa, det känns så skönt att vara ute igen!

Beger är inte gravid!

PCR test var negativ.

Vår container har suttit i hamnen en längre tid… men släpptes äntligen förra måndagen och det var en enorm lättnad. Ett bönesvar! Containern kom in till Senegal för många veckor sedan och den starka solen och värmen gör att containern blir otroligt varm och kokar nästan inuti. På grund av värmen var vi inte säkra på hur mycket det hade förstört vårt sterila material. Det första vi såg var en stora låda med ögonmediciner, vår ansvarige apotekare rekommenderade oss att kasta all medicin och inte använda dem efter denna varma förvaring, så vi lade hela denna lådan åt sidan. Det var verkligen tråkigt att veta att vi inte kan använda dessa läkemedel, de såg så oskyldiga ut, allt behövder förstöras på grund av att de en för lång tid i värmen .. det kändes så hemskt men vi var tvungen att släppa allt som fanns i lådan. Dr Badiane kommer att köpa all medicin vi behöver lokalt så det kommer att bli bra.

Den stora containern står på HOPE center där vi brukar ha våra patienter. Denna plats brukade fyllas av patienter som har opererats på fartyget eller väntar på operation ombord. Det känns så otroligt tomt nu, ingen Martha som springer och fixar. Hope centret har fortfarande säkerhetsvakter dygnet runt och de hjälpte oss att öppna den förseglade dörren på containern. Det var ett större jobb än jag hade flrväntat mig. Vi behövde en riktigt stor tång för att bryta den stora järnbiten som förseglade dörren in till containern. Det var jättekul att se vad som fanns i lådorna… det kändes som julafton!

Jag och min vän Missy, också en kollega från skeppet, är här också. Det känns jättebra att vara två operationssjuksköterska i detta project. Vi tittade igenom allt sterilt material och organiserade alla intraokulära linser i storleksordning och efter utgångsdatum. Strax innan jag lämnade Sverige, fick jag en stark tanke som inte lämnade mig och det var att jag behövde ta med zip lock plastpåsar. Jag tog alla jag hade i mitt kök och la dem i väskan där jag hade annat material för projectet. Efter en tid öppnade jag denna väska igen och såg alla dessa zip lock plastpåsar som jag hade lagt och insåg då hur mycket plats de tog. Jag bestämde mig för att ta ut dem … men det kändes som att mina armar och händer var magnetiska … Jag ville bara lägga tillbaka dem igen och mina händer svingade tillbaka och jag lade alla zip lock påsar tillbaka i bagaget. Jag tänkte mycket på dessa Zip lock påsar under tiden jag flög och frågade Gud många gånger varför jag skulle ta dem med mig … Igår kväll insåg jag plötsligt att jag behöver massor av plastpåsar av denna modell. Innehållet i några av lådorna var mycket smutsigt och dammig efter en lång resa och de skulle inte gå att ta in materialet direkt in på operationssalen. Vi tog med oss allt material vi kunde till hotellet. När jag och Missy packade upp lådorna igen, torkade vi av alla lådor först och tog ut några den sterila påsen och slängde orginal förpackningen och lade alla sterila förpackningarna i dessa rena plastpåsar … Det är ett bra sätt att skydda dem från damm och från fukt. Tack Gud för att du är i varje liten detalj!

Jag är så glad att vi är ett team!

Jag är verkligen glad att vi är ett team för detta projekt. Vi tar med oss olika färdigheter och erfarenhet och vi spelar alla en viktig roll. Dr Badiane äger projektet och vårt Mercy Ships -team är här för att stödja var han än behöver oss. Det har varit ett hårt arbete för teamet på plats att planera detta, men nu är vi här.

Tack för ers böner under detta dagar då vi arbetar med detta ögonprojekt i Dakar. Herren är vår herde! / Välsignelser, Anneli

Unpacking the containers…

”The Lord is my shephard, I lack nothing… He Refreshes my soul.. he guide me along the right paths” Ps 23

I arrived safely to Dakar on Monday late evening October 18th. It was very hot outside and it really reminded where i was when i walked out from the airplane and in to the airport… It feels somtimes very strange to move so quickly to one place to another, to go from your door in the morning and suddenly be in a hot country some hours later.

I needed to wait alot for my bags, think they was the last onces… I used that time to exchange some money. I was really relieved when i saw my bags, specially the one with medical supply with all IV tubings. I picked up this IV-tubings on Thursday afternoon and brought 200 IV tubing ( infusions aggregat) with me from Göteborg. Everything went well in the customs, I got a stamp in my passport and… the only paper they was interested to look at was my PCR test. I don’t need a Visa to be here as a Swedish citizen, I can stay for three months if I like to…

I stay in a hotel and everyone in the team have been in quarantine for 48 h. I printed some docuements and organized all patient charts during my Quarantine, it was really nice to be busy.

Me and another team member, my friend Beger from Benin, came out from the quarantine the same time and he smiled when we met in the dinning room. Linda who is our great teamleader, told us to come down to the dining room if the test was negative and I was already there when Beger came. He hold his PCR test up in the air, very high and said, I’m not pregnant. We had a big laugh together and did a selfie. I was not pregnent either… haha. Glad that the PCR tests was negative, good to be out!

Beger is not pregnent!

PCR test negative.

The Container have been sitting in the port for some time… but was released on Monday and it was a huge thing. An answer of prayer! The container came in to Senegal many weeks ago and the bright sun and the heat make the container very hot inside. Because of the heat, we was not sure how much it had infect our supply. The first thing we saw was this big box of eye medicine, our ship pharmacist recommended us to throw all medicine and not use them, so we put that specific box on the side. It was really sad to know that we can´t use this medicine, they look so inocent but all needed to be destroyed because of the heat.. what a wased and it felt so terrible to let it go. Dr Badiane will buy all the medication we need locally so we will be fine.

The container are located at the HOPE CENTER. This big place used to be filled with patients who have had their surgery done on the ship, or are waiting for surgery onboard. This patient hotel is so empty now but the Hope center have still an Security office and are secured 24/7. They helped us to open the sealed door on the container, it was a bigger job than i thought. We needed a really big pliers to break the big spike to come in to the container.. It was great fun to digg in to our stuff … it felt like christmas!

Me and my friend Missy, also an OR colleague from the ship, are here too. It is great. We organized the supply and all intraocular lenses today. Just before i left Sweden, i keept hearing in my head that I needed to bring zip lock bags, so i took everyone I had in my kitchen and put them all in the supply bag. After some time, i open the bag again and saw all this zip lock bags that I had put in and realized that they took a lots of space… so I took them out… but it felt like my arms and hands was magnetic… I saw my hands swinging back again and I put all three big pachange of zip lock bags back in to the luggage again. I was thinking of this Zip lock bags alot on the flight and I asked God many time why I should take them with me… Yesterday night i suddenly realized the I needs lots of zip lock bags. Some of the supply from the container was very durty and to dusty to put straight in to the operating room so we brought the supply with us to the hotel. When me and Missy organized the supplys in my hotel room, we cleaned all durty things first and took out some supplies from their original boxes, and put the sterile packages in this clean zip lock bags… A great way to protected them from dust and from humidity. Thank you God, you are in every little small detail!

I´m so glad we are a team!

I’m really glad that we are a team for this project. We bring different skills and experiance and we play a different role all of us. Dr Badiane own the project and our Mercy Ships team are just here to support where ever he needs us.

Thank you for your prayers during this eye project. The Lord is our shephard! / Blessings, Anneli

The waiting time is over… i’m back to Africa and Senegal today

It is a great pleasure to be able to tell you that I will be back in Africa today, but just for a shorter time of three weeks.

First, a little reminder of were we was for 19th months.. i was in Senegal and onboard the Africa Mercy … it is a long time ago, but still very short and i remember the last days very well! All crew members on the ship were called to a important meeting on Friday March 14, 2020 and we was informed that all operational program need to be closed because of safety for crew and our patients. All patients who had been given time for surgery were now told to wait for a new appointment at some point in the future. The door to the ship was almost closed that evening, but the ward was open for a few weeks to treat the last wounds before the last nurses pack up the ward. We packed up the OR and fastened everything to the floor to be ready to leave the port anytime. The corona start to spread in the world as you know and most of us start to book flights to come home before the boarder was closed.. It was traumatic and most of the crew went home with loss and grief, but also a strong desire that we will see our patient back one day… it become a looong meantime. That great thing is that time has come to see our eye patient back again .. it will happen soon, in a local hospital this time.

I’m on my way to Dakar today and I feels very exciting! It is little strange to be in airplanes again and some routines have changed for everyone’s safety. I have an extra bag of medical supply ( iv- tubings ) and I was suppose to pay extra for it but I checked in so early and the place to pay for it was not open, so i didn’t need to pay any for this bag with medical supply.. nice.. God walk before us..

This eye project will take place in a local hospital in Dakar, so not onboard the ship this time. We are a team from Mercy Ships who will come together this week and we will complete these cataract surgeries together with three local eye surgeons, Dr Badiane, Dr Lena and Dr Marie. All of them have been onboard in the ophthalmic surgery room for a shorter mentoring program, they are the ones who own this eyeproject. It feels great to meet everyone again and it feels special to do this surgeries at a local hospital, but the best of all is to welcome all the patients who have been waiting for us so long, they have get a phonecall from us earlier this month to be informed to come to us a specific day. There will be some who are still on our waiting list, who is not medical fit for surgery.. but we pray that God will take care of them.

There were many eye patients that we needed to called to cancel in March 2020. It was so sad but our daycrew who called everyone did a great job. They know there own culture and did the phone call in a very respectful way, they gave the patient hope to get help in the future ( no promises when). We are now 19 months later and are soon ready to receive all medical fitted eye patient again for cataract surgery. We use a technology called MSICS, manual small incision cataract surgery and it is the most effective and cheapest technology and surgical method in this context. Many local ophthalmologists have had the opportunity to undergo a mentoring program onboard the ship with Dr. Strauss as a teacher. This surgical ophthalmologist course includes mentoring time of 300 cataract surgeries and 150 surgeries must be done independently to get the corse approved.

Mentoring onboard Africa Mercy 13 marsh 2020.. a special picture of the last surgery ..

This picture above was the last surgery onboard the ship, it was a normal Thursday when lots of mentorship wa going on at the same time.. a local doctor was there and a local nurse as well… as you can see, the OR 4 is in full swing. We had not taken any pictures of our work in the eye room while the ship was in Dakar 2020… so just in this very moment, I asked a nurse if she could pick up the camera from the OR office and take a picture. We didn’t know then, but this was the last day of surgery and the last eye surgery who took place in Dakar 2020, and we got a picture for it! Amazing.. the day after was everything closed..

Dr. Glenn, who is on the right side in the picture above, is a fantastic leader and surgeon, he has trained over 35 eye surgeries in Africa.

I had to do a PCR test yesterday and it went well. . When I arrive to Senegal, a Senegales taxi will pick me up ( no mercy ships car with full of mercy shippers will pick me up this time) It is funny how we are used to observe other mercy shippers in the airport and we often travel at the same flight and sometime do the same routes, but not this time. I don’t see any mercy ships t-shirt anywhere.., but i know Missy will wear one when i meet her 🙂 My quarantine period of at least two days, will begins tonight at the hotel in Dakar. After a few days later, i will meet Linda for the first time and she will take my second PCR teat… Very nice way to meet😂.. well, I know I will be very happy to see my eye team colleagues again. We will help patients with very severe visual lost. The hospital ship Africa Mercy will not be there this time then but are expected to arrive in Senegal in early 2022.

Global Mercy is the new ship who was built in China. It has been a long wait, but on September 12, the ship arrived to Antwepen to be equipped. The ship traveled through the Suez Canal and had to meet the Egyptian customs before entering the chanal, the crew onboard then told the customs officials who Mercy Ships are and what we so and the customs were very touched about ut and decided to let the ship pass through the suez channel free of charge. I think the fee is usually very high. Mercy Ships is very grateful for the generosity of the Egyptian customs, I really feel that God is going before us and paving the way for this great project.

Global Mercy arrived to Antwerpen 12th of september 2021 for a season to be equipped for service in Afrika, 2022.

I’ll be going to Global Mercy in November … but you will get updates of that when I’m there..

Thank you so much for praying for me and for Mercy Ship’s work. God’s rich blessing to you all! / Anneli

Donation to my work

Väntan är över.. snart åker jag tillbaka..

Det är en stor glädje att kunna berätta för er att jag mycket snart kommer att åka ut till afrika igen, men denna gången blir det för en kortare tid på fyra veckor.

Den 14 mars 2020 blev alla besättningsmän på skeppet kallat till ett möte, vi fick då beskedet att all verksamhet skulle stängas på skeppet och inga mer operationer kunde genomföras. Alla patienter som hade fått tid för operation, fick besked att vänta på en ny tid någon gång i framtiden. Skeppet stängdes den kvällen men vårdavdelningen var öppen några veckor för att behandla de sista såren innan allt tömdes. Vi packade ihop och spände fast allt så vi skulle vara redo för färd. Det var traumatiskt och de flesta besättningsmän åkte hem med saknad och sorg, men också en stark önskan om att det en dag skulle öppnas upp igen… Nu är den tiden kommen… nu är det snart möjligt igen..

Denna resa som jag ska göra nu är en resa till Dakar och jag åker Måndagen den 18 oktober. Detta ögonprojekt kommer att hålla till i ett lokalt sjukhus i Dakar, alltså inte på skeppet. Vi ska genomföra dessa gråstarr operationerna tillsammans med de tre lokala ögonkirurger Dr Badiane, Dr Lena och Dr Marie, som alla varit ombord i ett mentorprogram och det är dem som äger detta projekt. Det känns jätteroligt att få träffa alla igen och göra detta tillsammans på ett lokalt sjukhus, men det bästa av allt är ju att välkomna in alla de patienter som finns kvar på vår väntelista. Det ska också bli så roligt att få se sina Mercy Ships kollegor igen.

Träning i operationssalen på Africa Mercy 13 mars 2020.. den sista bilden..

Det var många patienter som vi fick ringa återbud till den där dagen i mars 2020 då allt stängdes. Men nu, 20 månader senare kan vi ta emot alla igen för gråstarr operation. Vi använder oss av en teknik som heter MSICS, manuell small incision cataract surgery och den är den mest effektiva och billigaste tekniken i detta sammanhang. Många lokala ögonläkare har fått möjlighet att genomgå ett mentorprogram med Dr Strauss som lärare. Denna kirurgiska ögonläkarkurs innehåller mentortid av 300 gråstarr operationer och 150 operationer av dem måste läkaren göra självständigt för att kursen ska bli godkänd. Denna bild ovan blev den sista operationen på skeppet, en helt vanlig torsdag då vi hade mentorskap till en lokal doktor och sköterska… som ni ser så är det full rulle. Vi hade inte tagit något kort på vårt arbete i ögonsalen under tiden som skeppet var i Dakar 2020… så just vid detta ögonblicken frågade jag en sköterska om hon kunde hämta kameran och ta ett bild. Detta var den sista operationsdagen och den sista ögonoperationen på skeppet innan vi fick åka hem pga Corona, och vi fick ett kort på det! Dr Glenn som sitter på höger sida, är en fantastisk ledare och kirurg, han har tränat över 35 ögonkirurgier i Afrika.

Innan jag åka till Senegal så måste jag göra ett PCR test. När jag är framme så påbörjas min karantäntid på hotellet i Dakar, för att några dagar senare gläjas över att se mina kollegor och ögonteamet som ska arbeta tillsammans. Vi kommer att hjälpa patienter med mycket kraftig synnedsättning. Sjukhusskeppet Africa Mercy kommer inte vara på plats då utan beräknas komma in till Senegal i början av 2022.

Video -dagen innan avresa till Dakar

Global Mercy är det nya fartyget som har byggts i Kina. Det har varit en lång väntan, men den 12 september anlände skeppet till Antwepen för att utrustas. Skeppet reste igenom Sues kanalen och fick möta den Egyptiska tullen innan inresan i kanalen, besättningens berättade då för tulltjänstemännen vad Mercy Ships arbetar med och tullen blev tagna och bestämde sig för att låta skeppet passera utan avgift. Jag tror att avgiften i vanliga fall är mycket hög. Mercy Ships känner en stor tacksamhet till den Egyptiska tullens generositet, jag känner verkligen att Gud går före oss och banar väg i detta stora projekt.

Global Mercy anlände till Antwerpen den 12 september 2021 för att utrustas och förberedas för tjänst i Afrika våren 2022.

Jag kommer att åka till Global Mercy i november.. men mer om det när jag är där ..

Tack för att du ber för mig och Mercy Ships arbete. Guds rika välsignelse till dig! /Anneli

donera till mitt arbete

Hemma i våra hemländer

Tack alla för ert fortsatta stöd och bön för mitt och Mercy Ships arbete. Som ni vet så påverkar Covid-19 också vårt arbete på skeppet. Jag kom hem till Sverige den 19 mars och har nu varit hemma över 4 månader, tiden går otroligt fort. Sjukhuset på skeppet är inte igång som det är just nu, men alla väntar och längtar med spänning att få komma ombord igen.

Många av mina kollegor och vänner på skeppet är just nu hemma i sina hemländer. Det blev en oväntad vändning och vi kunde inte längre fortsätta pga säkerhetsskäl. Jag tänker på skeppet dagligen och saknar mina vänner och kollegor där och jag vet att flera jobbar som sjuksköterskor runt om i världen och några sköterskor och läkare sköter också patienter som kämpar mot Covid-19 i olika sjukhus. Man är stolt över att läsa sina vänners uppdateringar hur Gud leder oss i denna tid. En god vän har fått jobb på ett bemanningsföretag och har nu gjort 7 dagar på 5 olika sjukhus tillsammans med kollegor som är helt ny för henne. Den första frågan de ställde var, – var arbetade du senast? En otrolig ingång till att berätta om Mercy Ships. Många av våra besättningsmän är alltså utspridda runt om vår värld, många jobbar och endel vilar, men också ett fantastiskt tillfälle att rekrytera nya volontärer till skeppet från olika platser runt om vår jord.

Jag har under denna tid tänk på smittspridningen och har inte träffat så många, utan gjort några kortare reser. Jag har haft mer tid över än vanligt, något dom jag tror flera av oss har erfarit. Almanackan blev nästan tom och det var inte längre lönt att planera. En vän på skeppet sa till mig att denna tid känns som en dimma, ibland ser man lite längre och ibland är det helt tjockt och man ser inte något framför sig, planer sträcker sig några timmar eller dagar framåt. Just nu så har dimman lättat något och jag ser nån månad i taget. Trots denna dimma så känns det som att det har varit fint och vackert där jag stått. Jag vet att Gud har omsorg om oss och all planering ligger i hans händer. Vi kan och ska förtrösta på honom, han är trogen och alla tider och lämnar oss inte.

Jag har under 9 veckor arbetat som snickare i vår, något som är min hobby och något som jag verkligen gillar. All arbeta praktiskt och kreativt, fyller mig med ett lugn. Jag började snickra hos min kära syster Desire och bytte panel runt huset och isolerade. Sen var hos min kära kusin Roger och hjälpte honom med det jag kunde. Han timrade ett hus och det var otroligt spännande och intressant att följa bygget. Jag kunde hyvla och förbereda stockar, gjorde dymlingar ( 40 cm lång träplugg) och hjälpte till med yxat att få till långdraget. Just nu är jag ute på dagliga promenader och skriver mycket. Jag går igenom mina resor och processar mycket. Jag har mer tid att studera och läser lite mer än vanligt ( inte så svårt att säga). Jag har anmält mig till en distanskurs och kommer läsa en själavårdskurs i höst. Det känns kul.

I augusti börjar jag arbeta på det svenska mercy ships kontoret igen, nu som rekryterare. Ett jobb som jag älskar, där fokus nu är att ha kontakt och relationer med våra volontärer men också engagera nya som är intresserad att åka ut. Jag kommer att vicka för Patrik Bergström, som kommer att fokusera på andra saker under 3 månader.

Africa Mercy står nu på Teneriffa och just görs den årliga servicen som behövs för att få skeppet godkänt för drift, något som görs varje år. Det är också saker som renoveras och förbättras. Planen just nu är att skeppet kommer att åka tillbaka till Senegal i slutet på januari när förhoppningsvis allt är öppet igen och Covid- 19 inte är ett hot. Vi kommer då att slutföra våran fieldservice. Vi kommer att ha igång de flesta program och jag gläds med alla patienter som nu får återkomma och operera sig. Jag gläds också med all personal som kan komma ombord igen och tjäna. Tyvärr så blir det inget ögon program denna gång i Senegal, men den privata ögonsjukvården är bra i landet, problemet för patienterna är att många inte har råd.

Jag kommer inte att kunna åka tillbaka denna gång och arbeta med ögonsjukvård som jag brukar. Jag ber om att Gud ska öppna nya vägar och sända goda medarbetare till ögonsjukvården, jag vet att en dag kommer ögonprogrammet att öppna igen och då kommer vi vara redo. Vi får se vad Gud har tänkt, men Han har alltid en plan för oss och det är alltid spännande att gå med Gud, oavsett ovisshet och väntan.

Be för Mercy Ships, att alla patienter som fått hjälp, att de mår bra. Be för de som kommer att få hjälp, för familj och samhälle. Be för ledare som arbetar för planer och strategier. Be för besättningsmän ombord och de planer som finns för de som ska komma ombord för nästa fieldservice i Senegal.

Gud är god!

Tack och ha en skön sommartid.

/ Anneli

Distans men ändå nära

Jag har under en lång tid funderat på hur jag ska skriva, vad ska jag berätta om de sista veckorna, veckor och dagar som mins sagt varit omskakande och overkliga för oss alla. Många organisationer och församlingar har använt ordet tillsammans, vi går tillsammans, och ”vi ställer inte in, vi ställer om”… vi ställer upp.

Man kan åter igen konstatera att i kriser så hanterar vi saken olika, de kommer mot oss i olika tider och på olika sätt. Det är fantastiskt att se all kreativitet och hur folk ställer upp för varandra och tänker nytt. Jag har sett bilder på lappar i trapphus där man skriver att ”vi ställer upp ” och man visar andra öppet att ens tjänster är tillgängliga, helt fantastisk hur en våg av volontär instater helt plötsligt flödar i vårt land, man vill hjälpa till och stöttar varandra. Vi är inne i en tid av förskingring och isolering… hur hanterar vi det? Kyrkor börjar sända live och fler har möjlighet att lyssna, men gemenskapen då?null

Vi lever i en tid som förändrades bara över några dagar, som att vi inte längre kan se längre fram än till nästa dag. Det blev som att vi på mycket kort varsel fick lära oss att leva i en dimma då man inte längre såg framför sig, där molnet kom så långt ner att de kramade om oss så vi inte såg mer än nån meter. Där horisonten försvann totalt ur sikte och alla planer i framtid blev struken eller skjuten på i obestämd tid. Nu skulle vi lära oss att ställa om och leva i nuet. Nu hade vi inte längre våra trygga rutiner att gå till. Vi som blev av med ”vår uppgift eller arbetsplats”, hamnade i ett tomrum, våra välfyllda kalendrar blev fort tomma, resor som vi sett fram emot, fick avbokas.. en tid då större samlingar och event fick ställas in. Nu skulle vi gå från grupp till isolering, hela världen ska byta beteende och alla har eller kommer att drabbats av krisen. Att studera Paulus i bibeln är intressant i dessa tider av förändring, från att vara i grupp, till att bli isolerad i ett fängelse. Där satt han i innerlig bön till Gud beroende av Gud, lovsjöng honom mer än någonsin, något som gav honom styrkan i den jobbigaste av dagar. Det var där han skapade, där han skrev alla uppmuntrande och förmanande breven till olika församlingar. null

En av mina vänner på skeppet Africa Mercy, Anita, skrev en fantastisk blogg om hur vi på något sätt förenas i orden ” vi är tillsammans”, trots distans så är vi inte ensam, vi har varandra och delar liknande upplevelser, i solidaritet och respekt till vad andra går igenom. Vi har varandra och vi kanske även kommer varandra närmare i tider då tiden fått en ny betydelse. Det Senegalenska ordet välkommen, betyder också ”vi är tillsammans”, trots distans så får vi nu tänka på att vi är inte ensam. På min arbetsplats på skeppet Africa Mercy, så blev det så tydligt.. hur stöttar vi varandra när vi från en dag till en annan, måste stänga ner och avsluta det vi gör och sedan bli isolerad och i nästa steg ta snabba avsked av fantastiska vänner.. och nu ha en hälsosam mix av att se och stötta ens vänner som åker och de som stannar kvar, och samtidigt ta hand om dina egna känslor och bearbetning… Ordet, ”safe travels”, får en ny mening och nu hör man fler börjar uppmuntra varandra att va rädd om sig.null

Nu är en tid då vi får ställa om och göra nuet till det viktigaste vi har, för vi vet inte vad som händer imorgon. Vi är så vana att leva ett ”normalt liv”, men nu får vi börjar skapa ett nytt ”normalt” som inte är fel men annorlunda. Hur gör man för att skapa en meningsfull dag, att inte förlora sig själv i allt detta och också få plats att ställa upp där det behövs. Att ställa klockan och fortfarande klä sig på morgonen och att bädda sängen som om vi skulle mött vänner på stan. Att fortsätta vara kreativ och skapa nya projekt och ramar för vad som är viktigast i livet, att leva för det som bygger upp och uppmuntrar andra. Att fortfarande skapa mötesplatser till familj och vänner, grannar, med frågan, -hur mår du?

Vi blir mer beroende av Guds ledning och att hitta styrka, frid och hopp i Honom i denna tid.
Gud manar oss att bli stilla, att komma bort från bruset och kaoset för att va med Honom… i Guds ord är min frid.

Ha en fin dag och ta vara på varandra. ”Gårdagen är förbi, Morgondagen har vi inte sett, men idag hjälper Herren”

Va rädd om dig!!
Anneli

Hjälp med biljetter i rätt tid

Mars 2020

Beskedet kom från ena dagen till den annan, vi var tvungna att lägga ner våra program för att risken att bli smittad eller föra Corona viruset vidare var för stor om vi bar på det, att leva så nära som man gör på ett skepp. Alla förstod vad det handlade om och det märktes att det var stor förvirring men också handlingskraft i orden när beskedet kom, många börja packa och städa… andra tog det längre tid för…

Mina vänner hade lite delade åsikter om man skulle stanna kvar på skeppet eller åka hem.. Jag tänkte nog att jag stannar kvar.. Jag träffade en av mina vänner vid kaffe / te bryggaren och hennes första fråga var, vad gör du Anneli? åker du hem eller stannar du kvar? Jag var helt inställd då på av avsluta mitt jobb och stanna minst en vecka till men hon sa ” Anneli, som din vän så tror jag du ska tänka på att åka hem. Du är älskad hur du än gör och det finns inga krav att du behöver stanna i detta läget, vi vet inte hur lång tid detta tar. det kan ta månader”.. Jag tänkte mycket på detta den kvällen (dagen efter vi fått beskedet) och var nu tvungen att ta ett rätt så snabbt beslut, för att få biljetter hem.. skulle jag åka hem eller stanna kvar på skeppet nu när vår verksamhet avbrutits och inga fler ögonpatienter skulle opereras..

På natten mot söndagen så hade jag svårt att sova och kroppen var otroligt stressad och jag kände mig nästan sjuk. Kl 4 på morgonen var jag fast besluten att åka hem och skickade då ett mail till mina församlingar som stöttar mig, till familjen och till Mercy Ships Sverige, för att omboka mina biljetter.
När jag klev upp den morgonen så kom jag på mig själv att mina andetag var tunga och det fanns stor oro i kroppen. Jag hade fortfarande inte fått någon kontakt med resebyrån för de började arbeta på måndag morgon.. Jag skickade nu några meddelanden till några av mina vänner med önskan om att de skulle be för mig och alla på skeppet. Detta corona epidemin blev nu en verklighet, och det kom nu så nära.. flera vänner åkte hem samma kväll, helt oväntat så var de borta.. påväg hem. Jag startade att packa mina saker och packade ner mitt rum den kvällen utan att veta när jag kunde åka..

Måndagen kom och jag såg nu på flygbolaget att biljetterna började ta slut på måndagkväll.. tisdagkväll.. Jag väntade och väntade på besked från resebyrån och på måndag eftermiddag fick jag besked om att min biljett var ombokad till Bryssel, på onsdagkväll kl 22:15, men ifrån Bryssel var det inget flyg till Sverige, allt var inställt. Jag blev lättad att jag hade en biljett till europa och tänkte att jag nu får några extra dagar att avsluta och packa operationssalen. På måndag kväll kom ett meddelande att all flygtrafik till Europa från Dakar internationella flygplats kommer att vara stängt 1 månad från onsdagkvällen kl 23:59, precis den kvällen som jag skulle hem. Flera från Australien blev stressad av detta och bestämde sig på kort varsel att åka hem nästa dag.. många av mina nära vänner åkte hem och det kändes så konstigt att detta hände så snabbt, så overkligt.

Kl 18:50 på onsdagen den 18 mars, sa jag hejdå till mina vänner utanför skeppet och checkade in och satt i flygplanet med en lättnad att kunna åka ut med det sista flyget mot Europa. Vi lyfte kl 24:01 och resan gick mycket bra. Jag kom fram i Bryssel nästa morgon och gick direkt till disken för att kolla med dem hur jag skulle ta mig hem. Hon tittade på min biljett och började knappa.. efter ca 3-4 minuter så började det rassla i skrivaren och den första biljetten kom ut.. hon fortsatte att skriva och fler sidor kom. Hon förklarade med en klar röst att jag skulle ta ett tåg mot Amsterdam och därifrån åka med ett fly på eftermiddagen mot Göteborg. Tågstationen var en trappa ner och tåget avgick några minuter efter att jag kom till perongen, ” jag fick biljetterna i rätt tid”. På resan träffade jag en familj från holland som var missionärer i Guinea-Buissau, som också åkte hem pga Corona viruset. De hade varit missionärer i 34 år och aldrig mött någoting som detta.

När jag satt på flyget påväg hem till Sverige, så var det med en glädjetår som jag såg Göteborg från flygplanet, Västra Frölunda och Fiskebäck från ovan, helt fantastiskt känsla, Gud är god.

Nu började min hemresa på riktigt.. att komma hem..

Gud förbereder allt i rätt tid och det visade sig att jag kunde komma hem till min egen lägenhet, trots att den var uthyrd så kunde hon som bodde där flytta ut. Gud hade förberett henne och hade en lägenhet förberedd.

Jag blev hämtad av en fantastisk vän, underbart att få skjuts hem. Jag var nu isolerad under en tid för att vara säker på att jag inte tagit med någon smitta från flyget eller flygplatser.. nu skulle man vara själv en tid… jag bestämde mig rätt tidigt att försöka ha rutiner, att gå på en promenad i parken varje dag för att få se naturen och andas frisk luft.

jesaja 43 har varit ett viktigt bibelord för mig,” va inte rädd jag är med dig, du är värdeful i mina ögon”.

Läs gärna också Ps 91

Berätta gärna om hur din resa hem har varit och hur du har haft det i din tid av isolering.

Guds rika välsignelse!
/Anneli

Delar av min älskade familj på besök

Det är en fantastisk känsla att ha haft familjen här i Senegal, där mitt andra hem ligger, ombord på Africa Mercy. Vi ligger i Dakars hamn, en stad som är ett mer mordernt land i västafrika och ytterligheten rik och fattig är mycket synlig. Ett land där faktiskt en stor del lever på mindre än två dollar /dag.

Mina föräldrar, min syster Desire och hennes man Samuel kom hit i slutet på januari och vi möttes på flygplatsen. Jag och min vän Clementine hämtade dem, ca 1,5 timmar från skeppet.. med tre check points på vägen. Trafiken var intensiv ut ur stan, men rätt så bra när vi åkte tillbaka, vägar som är asfalterade av kineser, riktigt bra vägar nära Dakar, vägar med tre filar. De fick skjuts ända till hotellet där de skulle bo, alla gästrum på skeppet var upptagna. null

De stannade 10 dagar här och de har haft en fantastisk upplevelse som de sent ska glömma. Jag kommer inte heller att glömma detta, det kommer att leva kvar länge.. Jag såg till att de besökte skeppet Africa Mercy på sin första dag och det var en speciell känsla att se dem ombord och gå runt på skeppet som är mitt hem för olika tider.. Vi mötte många av min kära vänner ombord där vi gick fram och de visade storta leenden och välkomnade dem ombord. Vi fixade passerkort så de kunde scanna in på skeppet när som helst dessa dagar, nu var de inskrivna som mina gäster.

Vi gick ner till sjukhuset första dagen och vi gick på en rundvandring på avdelningen och såg några patienter.. vi tittade in på skolan och pratade med en av föräldrarna där som bjöd in oss att se deras familjehytt. Det var en hytt med två sovrum för barnen och en vägghöngd säng som de vek ut varje kväll i vardagsrummet.null

Vi gick upp på deck 8 och tog lite kort vid skorstenen, gick runt på skeppet och stannade i cafeet för lite fika.

Första Lördagen reste vi till en by som inbjöd oss att ha barnmöte. Det var två familjer som engagerade sig i hemlösa och övergivna barn, de hade 17 barn som de uppfostrade som sina egna i sina hem. I slutet av barnmötet var det nog hundra barn som hade dykt upp. Hövdingen för byn ville först träffa oss och han kallade tillbaka jag och mamma för ett samtal med honom. Han ville att jag skulle bli vän med hans barn barn och hans fruar skulle bli vän med mamma. Hans yngsta fru var runt 30 och han hade 20 barn i olika åldrar. Han var själv runt 80 och var förlamad på höger sida med talsvårigheter. Vi samtalade en stund och han berättade för oss att han fått denna del av byn av hans chef som han jobbade för, land som han inte sålt utan haft kvar i alla år till byns innevånare. De delar på grödor och skörden och har lite djur och odling i öknen där byn var belägen. Jag såg att de vattnade jorden som såg ut att vara sand.. undrar hur mycket av vattnet stannade kar vid vattningen… null

Vi besökte gudstjänsten på vårdavdelningen på söndag förmiddag, en gudstjänst som hölls på en av salarnas med patienter.., mycket speciellt! Clementine ledde och det sjöngs mest på franska. Sjukhuspastor teamet delade en bibelhistoria som vi senare skulle återberätta för varandra. Sen berättade de historien igen och delade frågor vad vi lärt oss av historien.

På eftermiddagen åkte vi ut till en ö som kallas Goree island, en ö som har en tråkig historia av slavar från hela västafrika som förvarades och såldes här, de skulle väga mer än 60 kg för att kunna gå ut genom dörren ” no return” och lastas på skeppet. Vikten var viktig för att klara transporten. Ett av slavhusen är bevarat och det var mycket sorgset att se detta och förstå att det hänt på riktigt. Det var trånga celler där de skulle dels på små utrymmen.. man förstod inte att de överlevde.. 20-25 män på ca 8-10m2. De sprittrade män och kvinnor och barn och många fick inte återse sin familj. De fick ett nummer inristat på ryggen, tanken var att de skulle glömma deras namn, för att få ett nytt namn av din nya slavherre, en total splittring från familjen på många nivåer.
Goree island är ett av de tolv värdsarven, värt ett besök.. en mycket vacker ö idag, men en förfärlig historia!!

Måndag – Torsdag så jobbade jag, så vi träffades på skeppet och åt middag varje kväll. Jag antar att de hade en skön vilodag på stranden, med bad och bokläsning, jag var busy med våra ögonpatienter:-)

Vi hade en härlig tid tillsammans, ett besök som jag värdesätter otroligt högt, att ha de man älskar så nära och se att de uppskattar och förstår mer av det jag gör här var så speciellt, jag är så glad att de kom hit!!

Barn med gråstarr

Vi har opererat gråstarr under två veckor på skeppet nu och över 100 vuxna har fått sin gråstarr bortttagen. Första veckan av ögonoperationer av barn med gråstarr är avklarad, operationer som kräver narkos. Vi har gjort 14 barn och opererar 24 ögon, de flesta av barnen behövde operation på båda ögonen. Vi är ett stort team runt dessa barn, sköterskor och doktorer, och på operation var vi sex ordinarie personal och en lokal läkare med en översättare.. totalt 8 personer på salen som alla har olika ansvar. Jag kordinerar och ringer avdelningen, hämtar patienten när alla är redo och rapporterar över till narkosläkare och sköterska. Vi dukar upp två bord och två operationssköterskor sköter om detta.. vi behöver också koppla en maskin som vi använder att ta bort en del av glaskroppen i ögat.
Vi följer WHO:s checklista, vi kontrollerar tillsammans namn, idnummer och att id bander matchar journalen, vi kollar vad vi ska göra, vilken sida vi ska operera, allergi, lab prover, kontrollerar att vi har rätt styrka på linsen mm.. Vi samlar all fakta igen och har time out när barnet sover, före vi börjar.

Att operera barnen är otroligt, att se de få tillbaka synen och börja leka och de får se lego och titta i böcker.. man blir aldrig van detta jobb utan det är verkligen speciellt att få möjlighet att vara här och göra detta för vuxna, barnen och deras föräldrar. Det förändrar mycket att se dem få ett nytt liv som seende. Några av barnen kanske inte kommer att se perfekt men vi hoppas att synen ska bli bättre och bättre för varje dag.

Allt gott!

/Anneli